Walter Benjamin

Moskva
(urval)

1927


Originalets titel: "Moskau"
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren


Snabbare än själva Moskva lär man sig se Berlin från Moskvas horisont. För den som kommer hem från Ryssland ligger staden som nytvättad. Det finns ingen smuts, men det finns heller ingen snö. Gatorna förefaller honom lika tröstlöst rena och välsopade i verkligheten som på teckningar av Grosz. Och också det livssanna hos hans typer står klarare för honom. Det är inte annorlunda med bilden av staden och människorna än med bilden av de intellektuella skiftningarna: det nya perspektiv som man får på dem är den mest oomtvistliga behållningen av en vistelse i Ryssland. Man må veta aldrig så litet om Ryssland – vad man lär sig är att iaktta och bedöma Europa med en medveten insikt om vad som utspelar sig i Ryssland. Det är det första som Ryssland har att ge den upplyste europén. Å andra sidan är det just därför som vistelsen blir till en så osviklig prövosten för främlingar. Den tvingar var och en att välja ståndpunkt. I grunden är naturligtvis den enda garantin för en riktig insikt att ha tagit ställning redan innan man kommer dit. Just i Ryssland kan bara den se och uppfatta som träffat sitt val. Vid en vändpunkt i det historiska skeendet som företeelsen "Sovjetunionen" om inte fullbordar så dock förebådar, är det över huvud taget inte fråga om vilken verklighet som är bättre eller vilken strävan som slagit in på den bästa vägen. Frågan är bara: Vilken verklighet kommer på ett inre plan att konvergera med sanningen? Vilken sanning står på ett inre plan i begrepp att konvergera med det verkliga? Endast den som ger ett klart svar på dessa punkter är "objektiv". Inte i förhållande till sina samtida (det är inte väsentligt), utan i förhållande till det samtida skeendet (det är avgörande). Bara den som genom att träffa sitt avgörande har vunnit sin dialektiska frid med världen kan få grepp om det konkreta. Den däremot som vill ta sitt parti "med stöd av fakta", honom kommer fakta att undandra sitt stöd. – När man vänder hem upptäcker man framför allt en sak: Berlin är en folktom stad. Människor och grupper som rör sig på dess gator har ensamheten omkring sig. Den berlinska lyxen förefaller obeskrivlig. Och den börjar redan ute på asfalten. Bredden på trottoarerna är nämligen furstlig. Den fattigaste stackare förvandlas till en grandseigneur, som promenerar på estraden till sitt slott. I furstlig enslighet och ödslighet utbreder sig gatorna i Berlin. Inte bara i Westen. I Moskva finns det tre eller fyra platser där man inte kommer ur fläcken utan att uppbåda den trängsel- och sicksackstrategi som man tillägnar sig under den första veckan (alltså samtidigt med tekniken att förflytta sig på glansis). Kommer man ut på Stalesjnikovplatsen så andas man ut: här kan man äntligen obehindrat stanna upp framför skyltfönstren och styra stegen vart man vill utan att behöva falla in i de slingrande serpentinrörelser som de smala trottoarerna har gjort till en vana för de flesta. Men vilken rikedom företer inte detta inte bara av människor översvämmade stråk, och hur dött och tomt är inte Berlin! I Moskva tränger varorna överallt ut ur husen, de hänger på stängsel, lutar mot galler, ligger på stenläggningen. Med femtio stegs mellanrum står kvinnor med cigarretter, kvinnor med frukt, kvinnor med sötsaker. De har sina tvättkorgar med varorna bredvid sig, ibland också små kälkar. En brokig ylleduk skyddar äpplen eller apelsiner, två provexemplar ligger ovanpå. Bredvid dem figurer i socker, nötter, konfekt. Han kommer att tänka på en mormor eller farmor som innan hon gått hemifrån sett sig om i huset efter saker som hon skulle kunna överraska sina barnbarn med. På vägen stannar hon en stund på gatan för att vila sig litet. På berlinska gator ser man ingen sådan försäljningsverksamhet med kälkar, säckar, små vågar och korgar. Jämfört med gatorna i Moskva liknar de tomma, nysopade velodromer där ett sexdagarsfält tröstlöst jagar fram.

Moskva om vintern är en tyst stad. Den enorma livaktigheten på gatorna ger bara dämpade ljud ifrån sig. Det beror på snön. Men det beror också på trafikens efterblivenhet. Storstadsorkestern domineras av bilsignaler. Men i Moskva finns det ännu bara ett fåtal bilar. De mobiliseras bara vid bröllop och begravningar och vid brådskande regeringsbestyr. I gengäld sätter de om kvällarna på starkare strålkastare än vad som är tillåtet i någon annan storstad. Och ljuskäglorna skjuter fram med ett så bländande sken att den som en gång infångas av dem står där hjälplös och vågar sig inte ur fläcken. Framför Kremlporten i bländande ljus står vaktposterna i de fräcka ockragula pälsarna. Ovanför dem gnistrar den röda signalen som reglerar trafiken genom infarten. Alla Moskvas färger strålar här samman prismatiskt i den ryska maktens centrum. Ljusknippen från de alltför starka billyktorna jagar genom mörkret. I deras sken skyggar kavallerihästarna, som har ett stort övningsfält i Kreml. Fotgängare kämpar sig fram mellan bilar och mellan bångstyriga hästar. Långa karavaner av slädar, på vilka man fraktar bort snö. Enstaka ryttare. Stumma korpsvärmar har slagit sig ner i snön. Ögat är oändligt mer sysselsatt än örat. Färgerna mobiliserar sitt yttersta mot det vita. Minsta kulörta trasa glöder ute i det fria. Bilderböcker ligger i snön; kineser säljer konstfullt bemålade solfjädrar av papper, ännu vanligare är pappersdrakar i form av exotiska djuphavsfiskar. Dag ut och dag in är man inriktad på barnfester. Det finns män med korgarna fulla av träleksaker, vagnar och spadar; gula och röda är barnens vagnar, gula eller röda deras spadar. Alla dessa snidade och snickrade föremål är enklare och solidare än i Tyskland, deras bondska ursprung är tydligt märkbart. En morgon står det plötsligt små dockhus vid sidan av gatan med glimmande fönster och ett staket kring gården framför: träleksaker från guvernementet Vladimir. Det betyder att ett nytt varuparti har anlänt. Seriösa, nyktra bruksartiklar får något djärvt över sig tack vare gatuhandeln. En korgförsäljare med rikhaltigt sortiment, brokigare än dem man kan köpa överallt på Capri, korgar med dubbla handtag med kvadratiskt stränga mönster, bär i änden på sin stång burar av glanspapper med glanspappersfåglar inuti. Men också en riktig papegoja, en vit ara, kan man ibland få se. På Mjasnitskajagatan står en kvinna med linnevaror, på en bricka eller på hennes axel sitter fågeln. Den måleriska bakgrunden till sådana djur måste man söka på annat håll, vid fotografernas stånd. Under boulevardens kala träd står skärmar med palmer, marmortrappor och sydliga hav. Och ytterligare ett drag erinrar här om Södern. Det är den otyglade variationsrikedomen i gatukommersen. Skokräm och skrivdon, handdukar, dockslädar, gungor för barn, damunderkläder, uppstoppade fåglar, klädgalgar – alltihop trängs på öppen gata, som om det inte vore 25° under noll, utan full napolitansk sommar. Länge kunde jag inte bli klok på en man som hade en fullskriven tavla framför sig. Jag ville ha honom till spåman. En gång lyckades jag äntligen ertappa honom på bar gärning. Jag såg hur han sålde två av sina bokstäver och fäste dem som initialer i en kunds galoscher. Sedan de breda kälkarna med de tre facken för jordnötter, hasselnötter och semitsjki (solroskärnor, som numera enligt en förordning av sovjeterna inte längre får tuggas på offentlig plats). Ambulerande kockar samlas i närheten av arbetsbörsen. De bjuder ut varma munkar och korv stekt i skivor. Allt detta försiggår emellertid ljudlöst, utropandet som ingen försäljare i Södern kan avhålla sig ifrån är okänt. Människorna riktar snarare personliga hänvändelser till de förbipasserande, med ett dämpat för att inte säga viskande tonfall som har något av tiggarens ödmjukhet. Bara en kast drar ljudligt fram genom gatorna, det är lumpsamlarna med sina säckar på ryggen; deras melankoliska rop tonar genom varje kvarter en eller flera gånger i veckan. Gatuhandeln är till en del illegal och undviker då helt att påkalla uppmärksamhet. Kvinnor med ett rått stycke kött på en bädd av halm i den öppna handen, en höna, en skinka, står och bjuder ut sin vara åt de förbipasserande. Det är försäljerskor utan tillstånd. De är för fattiga för att betala avgiften för ett varustånd och har inte tid att köa i timmar hos myndigheterna för en veckolicens. Kommer en milisman ger de sig helt enkelt i väg. Gatuhandeln kulminerar i de stora marknaderna, vid Smolenskajagatan och vid Arbat. Och vid Sucharevskajagatan. Denna den mest berömda håller till vid foten av en kyrka, som höjer sig med blå kupoler över bodarna. Först kommer man förbi handsmideshandlarnas kvarter. Man hittar gamla lås, meterstänger, handverktyg, köksredskap, elektrotekniska artiklar. Reparationer utförs på platsen; jag såg hur man lödde över en spetsig låga. Något att sitta på finns det ingenstans här, alla står medan de pratar och köpslår. På denna marknad kommer varans arkitektoniska funktion till synes: dukar och tyger bildar pilastrar och pelare; skor, valinki, som hänger i snören i rad bredvid varandra över disken, tjänstgör som tak över ståndet; stora garmosjki (handklaver) bildar tonande väggar, alltså så att säga Memnosmurar. Huruvida man ännu i dag i de få städer som har helgonbilder kan få tag i de sällsamma ikoner, vilkas saluförande var belagt med straff redan under tsartiden, känner jag inte till. Där fanns till exempel Gudsmodern med de tre händerna. Hon är halvnaken. Ur naveln sticker en kraftig, välformad hand fram. Till höger och vänster breder de båda andra ut sig i en välsignande åtbörd. Detta tretal av händer anses vara en symbol för den heliga trefaldigheten. Det fanns en annan andaktsbild av Gudsmodern, som framställer henne med öppet underliv; moln väller fram ur det i stället för inälvor; i deras mitt dansar Jesusbarnet och håller en fiol i handen. Då ikonerna som försäljningsobjekt räknas till pappers- och konstbranschen, kommer dessa stånd med helgonbilder att befinna sig bredvid stånden med pappersvaror, så att de överallt flankeras av Leninbilder, som en anhållen mellan två gendarmer. Gatulivet upphör inte helt ens om natten. I mörka portgångar stöter man på pälsar stora som hus. Nattvakter sitter hopkrupna i dem på sina stolar och ger sig emellanåt ut på vandring med otympliga kliv.

Tiggandet är inte aggressivt som i Södern, där trashankarnas påflugenhet trots allt röjer en rest av vitalitet. Här är det en korporation av döende. I inte så få kvarter är gathörnen belamrade med trasbylten – bäddar i det jättelika lasarettet Moskva, som utbreder sig under bar himmel. Långa bönfallande haranger riktas till människorna. Där finns en tiggare, som så snart en passant närmar sig som förefaller honom lovande, sätter i gång med ett lågt, utdraget ylande; det är avsett för främlingar som inte kan ryska. En annan intar exakt samma pose som den fattige man för vars skull den helige Martin på gamla bilder skär itu sin mantel med svärdet. Han faller på knä med bägge armarna framsträckta. Kort före jul satt två barn dag efter dag i snön utanför revolutionsmuseets mur, skylda av en tygtrasa, och allt de gav ifrån sig var ett jämrande läte. (Men utanför Engelska klubben, den förnämsta i Moskva, som tidigare ägde denna byggnad, skulle inte ens detta ha varit möjligt.) Man borde egentligen känna Moskva så som dessa tiggande bara gör det. De känner till ett hörn bredvid dörren i en alldeles bestämd butik, där de vid en bestämd tid på dagen får lov att värma sig i tio minuter, känner till var de en viss dag i veckan kan få sig ett par skorpor och var det finns en sovplats ledig bland uppstaplade rör. Tiggandet har de utvecklat till en stor konst med hundratals schabloner och varianter. Vid livaktiga hörn kan de hålla en pastejbagares klientel under uppsikt, närma sig kunden och följa honom jämrande och bönfallande till dess han har avstått en bit av sin varma kaka åt dem. Andra fattar posto vid en spårvagns ändstation, stiger in i vagnen, sjunger en visa och samlar in kopek. Och det finns platser, visserligen bara ett fåtal, där gatuhandeln har karaktären av tiggeri. Ett par mongoler står vid Kitajgorodmuren. De står på inte mer än fem stegs avstånd från varandra och säljer lädermappar; var och en med exakt samma vara som sin granne. Det måste väl ligga en överenskommelse bakom, ty att på detta sätt konkurrera med varandra kan inte på allvar vara deras avsikt. Sannolikt är inte vintern mindre sträng i deras hemtrakt och inte heller deras slitna pälsar ett sämre skydd än de som infödingarna bär. Likafullt är de de enda i Moskva som man har medlidande med för klimatets skull. Till och med präster, som ger sig ut och tigger åt sin kyrka, finns det fortfarande. Men mycket sällan ser man att någon ger. Tiggandet har förlorat sin verksammaste förutsättning, det dåliga sociala samvetet, som öppnar fickorna på så mycket vidare gavel än medlidandet. I övrigt framstår som ett uttryck för dessa tiggande människors obotliga elände, eller kanske är det bara följden av en klok organisation, att de av Moskvas samtliga institutioner är den enda pålitliga och oförändrat hävdar sin plats, medan allt runt omkring är statt i förvandling.

Att förflytta sig per spårvagn är i Moskva framför allt en taktil erfarenhet. Här är det kanske som nykomlingen först lär sig att anpassa sig till det säregna tempot i denna stad och rytmen hos dess bondska befolkning. Också hur tekniska funktioner och primitiva existensformer helt och hållet smälter samman, detta världshistoriska experiment i det nya Ryssland genomförs i miniatyr under en spårvägsfärd. Konduktriserna står påpälsade på sin plats i den elektriska spårvagnen som samojedkvinnorna på sina slädar. Det ihärdiga knuffandet, trängandet och knuffandet tillbaka vid påstigningen på en vagn som mestadels redan är fullsatt till bristningsgränsen försiggår ljudlöst och i största gemytlighet. (Aldrig har jag hört ett ovänligt ord vid ett sådant tillfälle.) När man väl är inne börjar vandringen på allvar. Genom de nedisade rutorna är det omöjligt att se var vagnen för ögonblicket befinner sig. Får man reda på det så är det inte till mycket hjälp. Vägen till utgången är spärrad av en propp av människor. Då man nu måste stiga på bak men stiga av fram, så är man tvungen att ta sig fram genom denna massa. För det mesta sker visserligen en stötvis förflyttning; vid viktiga stationer utryms vagnen nästan helt. Således är till och med trafiken i Moskva till stor del ett massfenomen. Så kan man också stöta på hela slädkaravaner som i långa rader spärrar gatorna, eftersom foror av det slag som kräver lastbilar lastas på fem, sex stora slädar. Slädarna här tar först och främst hänsyn till hästen, först i andra hand till passageraren. Inte det minsta överdåd förekommer. En fodersäck åt hästkraken, ett täcke åt den som sitter på – det är allt. Mer än två får inte plats på den smala bänken, och då det inte finns några armstöd (om man inte vill hedra en låg kant med det namnet) måste man hålla balansen ordentligt vid plötsliga kurvor. Allt är inriktat på att det ska gå så snabbt som möjligt; långa turer i kylan är inte riktigt hälsosamma, och till råga på allt är avstånden i denna jättelika by oöverskådliga. Tätt intill trottoaren framför isvosjtsjiken sitt fordon. Passageraren tronar inte över mängden, har inte mer överblick än alla andra och snuddar med ärmen vid fotgängarna. Också detta är en ojämförlig erfarenhet för känselsinnet. Medan européer som färdas hastigt åtnjuter överlägsenhet, herravälde över mängden, är moskoviten i sin lilla släde tätt inbäddad bland människor och föremål. Har han dessutom en liten låda, ett barn eller en korg med sig – för alla dessa syften är släden det mest praktiska transportmedlet – så är han formligen inkapslad i gatuvimlet. Ingen blick von oben: ett mjukt och flyktigt strykande utmed stenar, människor och hästar. Man känner sig som ett barn som rutschar på en liten stol genom våningen.

I rödarmisternas klubb i Kreml hänger en karta över Europa på väggen. Bredvid den befinner sig en vev. Om man snurrar på denna vev får man se följande: i tur och ordning tänds små elektriska lampor på alla de orter som Lenin passerat under sitt liv. I Simbirsk, där han föddes, i Kasan, Petersburg, Geneve, Paris, Krakow, Zürich, Moskva, ända fram till hans dödsort Gorkij. Några andra städer finns inte med på kartan. Konturerna på denna reliefkarta av trä är raka, med skarpa vinklar, schematiskt hållna. Den får Lenins liv att likna ett kolonisatoriskt erövringståg genom Europa. Ryssland börjar ta form för mannen ur folket. På gatan, i snön, ligger kartor över SSSR, lagda i högar av gatuförsäljare som bjuder ut dem. Meyerhold utnyttjar kartan i "D.E." ("Hit med Europa!") – Västeuropa utgörs där av ett komplicerat system av små ryska halvöar. Kartan är nästan på väg att bli lika central i den nya ryska ikonkulten som Lenins porträtt. Med största säkerhet har den starka nationalkänsla som bolsjevismen ingjutit i alla ryssar oberoende av härkomst gett en ny aktualitet åt Europas karta. Man vill mäta avstånd, vill jämföra och vill kanske också njuta av det kvantitetsrus som blotta anblicken av Ryssland ger upphov till. Medborgare i alla länder kan inte nog enträget tillrådas att ta en titt på sitt eget land på grannländernas kartor, Tyskland på en karta över Polen, Frankrike, ja till och med Danmark; men européer i allmänhet att på en karta över Ryssland se sina små länder ligga som sönderskurna, nervösa territorier långt därute i väster.