V.I. Lenin

Ur den ryska arbetarpressens förflutna

1914


Följande artikel publicerades den 22 april i nr 1 av Rabochy.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Arbetarpressens historia i Ryssland är oskiljaktigt förknippad med den demokratiska och socialistiska rörelsens historia. Därför kan man endast om man känner till frihetsrörelsens huvudetapper verkligen lära sig förstå, varför arbetarpressens förberedande och dess uppkomst gått just denna väg och inte någon annan.

Frihetsrörelsen i Ryssland har genomgått tre huvudetapper, motsvarande de tre huvudklasser i det ryska samhället, vilka tryckt sin prägel på rörelsen: 1. adelns period, ungefär från 1825 till 1861; 2. de icke-adligas (rasnotjintsy) eller den borgerligt demokratiska perioden, ungefär från 1861 till 1895; 3. den proletära, från 1895 till nuvarande tid.

De mest framträdande männen under adelns period var dekabristerna och Herzen. Vid denna tid, under livegenskapen, kunde det inte ens vara tal om att en arbetarklass skulle utsöndras ur hela massan av det livegna, rättslösa, "lägre", "simpla" ståndet. Förelöparen till arbetarpressen (den proletärt-demokratiska eller den socialdemokratiska pressen) var vid denna tid den allmänt demokratiska ocensurerade pressen med Herzens Kolokol (Klockan) i spetsen.

Liksom dekabristerna väckt Herzen, så bidrog Herzen och hans Kolokol till att väcka de icke-ad1iga, de bildade representanterna för den liberala och demokratiska bourgeoisin, vilka inte tillhörde adeln, utan ämbetsmannakåren, småbourgeoisin, köpmannakåren och bönderna. Förelöparen till adelns fullständiga utträngande ur vår frihetsrörelse genom de icke-adliga var redan under livegenskapen V. G. Bjelinskij. Hans berömda "Brev till Gogol", vilket utgjorde en resumé av Bjelinskijs litterära verksamhet, var ett av de bästa verken av det ocensurerade, demokratiska tryckta ordet, vilket än i dag bibehållit en väldig, levande betydelse.

Livegenskapens upphävande ställde de icke-adliga i förgrunden som den viktigaste, i massomfattning uppträdande representanten för frihetsrörelsen överhuvud och det demokratiska, ocensurerade tryckta ordet i synnerhet. Folklighetsrörelsen blev den härskande riktningen, som motsvarade den icke-adliges synpunkt. Som en social strömning var den aldrig i stånd att avgränsa sig från liberalismen åt höger och från anarkismen åt vänster. Men Tjernysjevskij, som efter Herzen blev den som utvecklade de "folkligas" åsikter, tog dock ett väldigt steg framåt i jämförelse med Herzen. Tjernysjevskij var en vida mer konsekvent och stridbar demokrat. Ur hans verk strömmar klasskampens anda. Han fullföljde med skärpa den av kadetterna och likvidatorerna än i dag så förhatade linje, som gick ut på att avslöja liberalismens förräderi. Trots sin utopiska socialism var han en utomordentligt djupgående kritiker av kapitalismen.

Under 60- och 70-talets epok utkom en hel rad ocensurerade tryckalster med kampglatt demokratiskt och utopisk-socialistiskt innehåll, vilka redan började finna vägen till massorna. Och bland de aktivt verksamma männen på denna tid intog arbetarna Peter Alexejev, Stepan Chalturin o.a. en mycket framträdande plats. Men i folklighetsrörelsens allmänna flod kunde den proletär-demokratiska strömningen inte utsöndra sig. Dess utsöndrande blev möjligt först sedan den ryska marxismens riktning (gruppen "Arbetets frigörelse", 1883) ideologiskt utformats och sedan den ständiga, med socialdemokratin förknippade arbetarrörelsen börjat (strejkerna i Petersburg 1895-96).

Men innan vi övergår till denna epok, med vilken arbetarpressen i Ryssland egentligen börjar, skall vi anföra uppgifter, som åskådligt uppvisar den klassmässiga skillnaden mellan rörelserna under de tre nämnda historiska perioderna. Det är enligt stånd eller sysselsättning (enligt klasser) ordnade uppgifter över personer, som ställts till ansvar för statsförbrytelser (politiska förbrytelser).[1]

Av 100 sådana
personer var
  Adliga   Icke pri-
vilegierade
  Bönder   Arbetare   Intellek-
tuella
                         
1827-1846   76     23     ?   ?   ?
1884-1890   30 ,6   46 ,6   7 ,1   15 ,1   73 ,2
1901-1903   10 ,7   80 ,9   9 ,0   46 ,1   36 ,7
1905-1908   9 ,1   87 ,7   24 ,2   47 ,4   28 ,4

Under adelns, livegenskapens period (1827-1848) levererade adeln, som utgjorde en försvinnande minoritet av befolkningen, det väldiga flertalet (76 procent) av de "politiska". Under de "folkligas", de icke-adligas period (1884-1890; för 60- och 70-talet finnes tyvärr inga liknande uppgifter), träder de adliga i bakgrunden, men levererar dock fortfarande en väldig procent (30,6 procent). De intellektuella utgör den överväldigande majoriteten (73,2 procent) av deltagarna i den demokratiska rörelsen.

Perioden från 1901 till 1903 - just den period, då den första politiska marxistiska tidningen, den gamla Iskra utkom - uppvisar redan en övervikt för arbetarna (41,6 procent) gentemot de intellektuella (36,7 procent), jämte en fullständig demokratisering av rörelsen (10,7 procent adliga och 80,9 procent "icke-privilegierade").

Vi anmärker i förväg, att tiden för den första massrörelsen (1905-1908) uppvisar en förändring endast i den meningen, att de intellektuella trängas undan (28,4 mot 36,7 procent) av bönderna (24,2 mot 9 procent).

Grundläggaren av socialdemokratin i Ryssland var gruppen "Arbetets frigörelse", som år 1883 bildades i utlandet. De litterära alstren av denna grupp, som trycktes ocensurerade i utlandet, började för första gången systematiskt och med alla praktiska slutsatser utlägga de marxistiska idéerna, vilka - som erfarenheten i hela världen visat - är de enda, som ger ett riktigt uttryck åt arbetarrörelsens väsen och dess uppgifter. Under loppet av 12 år, från 1883 till 1895, var väl det enda försöket att skapa en socialdemokratisk arbetarpress i Ryssland den socialdemokratiska tidningen Rabotjij (Arbetaren), som givetvis ocensurerad utkom i Petersburg 1885. Av denna tidning utkom dock endast två nummer. Då det ej fanns någon proletär massrörelse, fanns ingen möjlighet för en omfattande utveckling av arbetarpressen.

Från och med åren 1895-96 - tiden för de berömda strejkerna i Petersburg - börjar den proletära massrörelsen med deltagande från socialdemokraternas sida. Just denna tid är i ordets egentliga betydelse den tid, då arbetarpressen i Ryssland uppkom. De viktigaste alstren av arbetarpressen vid denna tid var ocensurerade flygblad, vilka till största delen inte var tryckta utan hektograferade och tjänade den "ekonomiska" (men också den icke-ekonomiska) agitationen, d.v.s. framställningen av arbetarnas vid de olika fabrikerna och i de olika industrigrenarna behov och krav. Det är självklart, att en sådan litteratur inte skulle kunnat komma till stånd utan att de framskridna arbetarna tagit den aktivaste del i avfattandet och spridandet av den. Bland de arbetare i Petersburg, som var verksamma vid denna tid, kan man nämna Vasilij Andrejevitj Sjelgunov, som senare blev blind och berövades möjligheten att arbeta med samma aktivitet som tidigare, samt Ivan Vasiljevitj Babusjkin, ivrig Iskraanhängare (1900-1903) och "bolsjevik" (1903-1905), som i slutet av 1905 eller början av 1906 blev skjuten för deltagande i ett uppror i Sibirien.

Flygbladen utgavs av socialdemokratiska grupper, cirklar och organisationer, vilka i slutet av 1895 till största delen började anta namnet "Kampförbund för arbetarklassens frigörelse". År 1898 grundade också kongressen av representanter för socialdemokratiska lokalorganisationer "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti".

Omedelbart efter flygbladen började ocensurerade arbetartidningar utkomma, t. ex. i St. Petersburg år 1897 "St. Petersburgskij Rabotjij Listok" (Petersburgs arbetarblad) och likaså Rabotjaja Mysl (Arbetartanken), som snart förflyttades till utlandet. De socialdemokratiska lokaltidningarna utkom sedan denna tid och nästan oavbrutet fram till revolutionen ocensurerade; självfallet undertrycktes de oavbrutet men uppstod ständigt ånyo på alla håll och kanter i Ryssland.

Tillsammans var arbetarnas flygblad och de socialdemokratiska tidningarna under denna tid, d.v.s. för 20 år sedan, den nuvarande arbetarpressens direkta och omedelbara förelöpare: samma "avslöjanden" av missförhållandena i fabrikerna, samma krönika över den "ekonomiska" kampen, samma principiella belysande av arbetarrörelsens uppgifter ur marxismens och den konsekventa demokratismens synpunkt - och slutligen samma två huvudriktningar i arbetarpressen, den marxistiska och den opportunistiska.

Ett anmärkningsvärt faktum, som ännu i dag inte på långt när blivit vederbörligt uppskattat: knappast hade i Ryssland en proletär massrörelse uppstått (1895- 96), så framträdde omedelbart en uppdelning i en marxistisk och en opportunistisk riktning, en uppdelning som ändrade form, utseende o.s.v., men i det väsentliga förblev densamma från 1894 till 1914. Det är tydligt, att det fanns djupgående sociala, klassmässiga orsaker till just denna och inte någon annan uppdelning i den inre kampen mellan socialdemokraterna.

Den ovannämnda tidningen Rabotjaja Mysl representerade den dåvarande opportunistiska riktningen, den så kallade "ekonomismen". I striderna mellan de lokala ledarna inom arbetarrörelsen hade denna riktning framträtt redan 1894-1895. Men i utlandet, där de ryska arbetarnas uppvaknande medfört en väldig uppblomstring av den socialdemokratiska litteraturen ända från 1896, slutade "ekonomisternas" framträdande och sammanslutning med en sprängning våren 1900 (d.v.s. före uppkomsten av Iskra, vars första nummer utkom just i slutet av 1900).

Arbetarpressens historia under de två årtiondena från 1894 till 1914 är historien om två riktningar inom den ryska marxismen och den ryska socialdemokratin (rättare sagt: socialdemokratin i Ryssland). För att förstå arbetarpressens historia i Ryssland måste man känna inte endast och inte ens så mycket namnen på de olika pressorganen, vilka inte förtäljer den nuvarande läsaren någonting och endast förvirrar honom, som innehållet, karaktären och den ideologiska linjen hos socialdemokratins olika delar.

"Ekonomisternas" viktigaste organ var Rabotjaja Mysl (1897-1900) och Rabotjeje Djelo (Arbetarsaken) (1898-1901). I spetsen för Rabotjeje Djelo stod B. Kritjevskij, som senare övergick till syndikalisterna, A. Martynov, en bekant mensjevik och numera likvidator, samt Akimov, i dag "oavhängig socialdemokrat" och i allt det väsentliga ense med likvidatorerna.

Mot ekonomisterna kämpade till en början endast Plechanov och hela gruppen "Arbetets frigörelse" (tidskriften Rabotnik o.s.v.), sedan Iskra (från 1900 till augusti 1903, till RSDAP:s II kongress). Vari bestod då "ekonomismens" väsen?

"Ekonomisterna" förfäktade i ord särskilt energiskt arbetarrörelsens masskaraktär och arbetarnas självverksamhet, varvid de hävdade, att den "ekonomiska" agitationen hade förstarangs betydelse och krävde moderation eller successivitet vid övergången till den politiska agitationen. Som läsaren ser, är det samma omtyckta talesätt, med vilka också likvidatorerna stoltserar. I verkligheten åter bedrev "ekonomisterna" en liberal arbetarpolitik, vars väsen en av "ekonomismens" dåvarande ledare, hr S. N. Prokopovitj, kort uttryckte på följande sätt: "Arbetarna tillkommer den ekonomiska, liberalerna den politiska kampen". I verkligheten utgjorde "ekonomisterna", vilka mest och högljuddast talade om arbetarnas självverksamhet och om massrörelse, en opportunistisk, kälkborgerligt intellektuell flygel inom arbetarrörelsen.

Den överväldigande majoriteten av de klassmedvetna arbetarna, vilka redan åren 1901-1903 levererade 46 av 100 för statsförbrytelse anklagade personer mot 37 intellektuella, ställde sig på gamla Iskras sida mot opportunismen. Under de tre år Iskra verkade (1901-1903), utarbetades på den konsekventa marxismens grundval såväl det socialdemokratiska partiets program och grundvalarna för dess taktik, som också formerna för förenandet av arbetarnas ekonomiska och politiska kamp. Under åren före revolutionen växte den omkring Iskra fylkade och under dess ideologiska ledning stående arbetarpressen i oerhörd omfattning. Antalet ocensurerade flygblad och otillåtna tryckerier var utomordentligt stort och växte snabbt överallt i Ryssland.

Iskras fullständiga seger över "ekonomismen" och den konsekvent proletära taktikens seger över den opportunistiskt intellektuella år 1903 ledde till en ny, forcerad tillströmning av "medlöpare" till socialdemokratins led, och opportunismen återuppstod i form av "mensjevism" på Iskrariktningens grund, som en del av den.

Mensjevismen utformades på RSDAP:s andra kongress (i augusti 1903) av Iskraanhängarnas minoritet (härav namnet mensjevism) och av alla opportunistiska motståndare till Iskra. "Mensjevikerna" gjorde helt om till "ekonomismen", naturligtvis i en något nyupputsad form; samtliga "ekonomister", som blivit kvar i rörelsen, utfyllde med A. Martynov i spetsen "mensjevikernas" led.

"Mensjevismens" huvudorgan blev den nya Iskra, som utkom från och med november 1903 och leddes av en ändrad redaktion: "Mellan den gamla och den nya Iskra ligger en avgrund" förklarade öppet den dåvarande ivrige mensjeviken Trotskij. Huvudorganet för de "bolsjeviker", som trogna den gamla Iskra representerade den konsekventa marxismens taktik, var Vperjod (Framåt) och Proletarij (Proletären) (1905).

Revolutionsåren 1905-1907 var en prövotid för de båda huvudriktningarna i socialdemokratin och i arbetarpressen: den mensjevikiska och den bolsjevikiska, med hänsyn till den faktiska förbindelsen med massan och uttrycket för de proletära massornas taktik. Den legala socialdemokratiska pressen hade hösten 1905 inte kunnat uppstå med en gång, om inte de framskridna arbetarnas verksamhet, som var intimt förbunden med massorna, hade förberett jordmånen för en sådan press. Och då den legala socialdemokratiska pressen såväl 1905 som 1906 och 1907 representerade två riktningar och två fraktioner, så kan inte heller det förklaras på annat sätt än genom skillnaden mellan den småborgerliga och den proletära linjen inom arbetarrörelsen under denna epok.

Den legala arbetarpressen uppstod under alla tre perioderna av uppsvinget, då det rådde en relativ "frihet": såväl hösten 1905 (bolsjevikernas Novaja Sjisn [Det nya livet] och mensjevikernas Natjalo [Början], för att endast nämna de viktigaste av de talrika tidningarna), som också våren 1906 (Volna [Vågen], Eko o.a. i bolsjevikernas läger, Narodnaja Duma [Folkduman] o.a. i mensjevikernas läger) och våren 1907.

Den mensjevikiska taktikens väsen under denna epok har L. Martov själv för inte länge sedan karakteriserat med följande ord:

"Mensjevismen såg ingen annan möjlighet för proletariatet att på ett fruktbärande sätt deltaga i denna kris än genom att understödja den borgerligt liberala demokratin i dess försök att tränga bort den reaktionära delen av de besittande klasserna från statsmakten, vid vilket understödjande proletariatet dock måste bevara sin fullständiga politiska självständighet." (Rubakin: "Bland böckerna", bd II, s. 772).

Denna taktik av "understöd" åt liberalerna innebar i själva verket att arbetarna blev beroende av dem, den var i verkligheten en liberal arbetarpolitik. Omvänt tryggade bolsjevismens taktik proletariatets självständighet i den borgerliga krisen genom kampen för dennas slutförande, genom avslöjandet av liberalismens förräderi, genom upplysning och sammanslutning av småbourgeoisin (särskilt den lantliga) som motvikt mot detta förräderi.

Det är bekant - och mensjevikerna ända till våra dagars likvidatorer, Koltsov, Levitskij o.a., har många gånger medgivit det - att arbetarmassorna under dessa år (1905-1907) följde bolsjevikerna. Bolsjevismen gav uttryck åt rörelsens proletära väsen, mensjevismen var dess opportunistiska, småborgerligt intellektuella flygel.

Vi kan här inte mera ingående karakterisera innehållet och taktiken hos de båda riktningarna inom arbetarpressen. Vi måste inskränka oss till att endast exakt fastställa de grundläggande fakta och bestämma den historiska utvecklingens huvudlinjer.

Rysslands arbetarpress har en nästan hundraårig historia bakom sig: först historien om den förberedande frihetsrörelsen, d.v.s. inte arbetarnas, inte en proletär frihetsrörelse, utan en "allmänt demokratisk", d.v.s. den borgerligt demokratiska frihetsrörelsen; sedan dess egen historia, den proletära rörelsens, den proletära demokratins eller socialdemokratins tjuguåriga historia.

Ingenstädes i världen har den proletära rörelsen uppstått "med en gång", ingenstädes kunde den uppstå så, kunde den komma till världen färdig, i klassmässigt ren form, som Minerva ur Jupiters huvud. Först genom långa strider och genom ett mödosamt arbete av de framskridna arbetarna själva, av alla klassmedvetna arbetare lyckades man befria den proletära klassrörelsen från småborgerliga tillsatser, inskränkthet, trångsynthet och vanställanden av olika slag samt befästa den. Arbetarklassen lever sida vid sida med småbourgeoisin, som under loppet av sitt förfall avlämnar alltjämt nya proselyter i proletariatets led. Men Ryssland är det mest småborgerliga, det mest kälkborgerliga av alla kapitalistiska länder och genomgår först nu den epok av de borgerliga revolutionerna, som exempelvis i England kännetecknar 1600-talet, i Frankrike 1700- och den första hälften av 1800-talet.

Den klassmedvetna arbetaren, som i dag kämpar för sin egen sak, som är honom förtrogen och står hans hjärta nära, arbetarpressens ledning, dess organiserande, stärkande och utvecklande, han kommer inte att glömma marxismens och den socialdemokratiska pressens tjuguåriga historia i Ryssland.

En dålig tjänst har arbetarrörelsens nervsvaga vänner ur de intellektuellas led gjort den, vilka avfärdar den inre kampen bland socialdemokraterna med en axelryckning och fyller luften med larm och rop om att avfärda den lika lättvindigt. Det är bra folk, men de är tomma, och tomt är också deras larm.

Endast om de framskridna arbetarna studerar historien om marxismens kamp mot opportunismen, endast om de grundligt och ingående lär känna den självständiga proletära demokratins utsöndrande ur den småborgerliga röran, kommer de att slutgiltigt befästa sitt klassmedvetande och sin arbetarpress.

 


Noter:

[1] Se artikeln "Ståndens och klassernas roll i frihetsrörelsen", Saml. verk, bd XVI, s. 575-577, ryska. - Red.