Se även den engelska utgåvan.
... Det tjugonde arket är det sista som jag mottagit. I sin helhet bör verket omfatta gott och väl 40-42 ark. Ännu har inga som helst rättade avdrag nått mig efter de prov som skickats till Dig. Dem kan Du skicka tillbaka när Du far.
Beträffande de invändningar som Du helt riktigt påpekar att vi säkert kommer att få höra från brackorna och vulgärekonomerna[1] (som naturligtvis glömmer bort att om de i sina beräkningar kallar betalt arbete arbetslön får obetalt arbete räknas som vinst, etc.) rör sig hela saken, vetenskapligt uttryckt, kring följande fråga:
Hur kan en varas värde förvandlas till dess produktionspris, i vilket
1) hela arbetet förefaller att betalas i form av arbetslön;
2) merarbetet, eller mervärdet, däremot antar formen av ett pristillägg - kallat ränta, profit etc. - utöver konstnadspriset (den konstanta kapitaldelens pris + arbetslönen).
Besvarandet av denna fråga förutsätter:
1) att förvandlingen av t.ex. arbetskraftens dagsvärde till lön - eller dagsarbetets pris - klarläggs. Det sker i detta bands femte kapitel.
2) att man klargjort förvandlingen av mervärdet till vinst och dennas förvandling till genomsnittsvinst etc. Detta förutsätter att kapitalets cirkulationsprocess redan framställts, eftersom kapitalets förändringar m.m. spelar in här. Därför kan jag inte redogöra för den saken förrän i bok 3 (det andra bandet skall innehålla bok 2 och 3). Här kommer det att visa sig hur brackornas och vulgärekonomernas föreställningar uppkommit - vad de kan få in i sina skallar är nämligen aldrig sakernas inre sammanhang utan endast deras yttre företeelseform. Och om det inte förhöll sig så, skulle ju vetenskapen för resten bli helt obehövlig.
Om jag nu i förväg skulle avfärda alla betänkligheter av detta slag, skulle jag fördärva hela den dialektiska utvecklingsmetoden. Omvänt: denna metod har den fördelen att den hela tiden gillrar fällor för dessa figurer, så att de provoceras till att ge ytterst fatala prov på sin fårskallighet.
Direkt efter den paragraf som Du nu äntligen fått i Din hand (den tredje, "Mervärdeskvoten") följer en paragraf kallad "Arbetsdagen" (kampen om arbetstidens längd), vars behandling på ett åskådligt sätt visar hur mycket herr Bourgeois i praktiken lyckats få reda på om sin profits ursprung och beskaffenhet. Detta framgår också i fallet Senior, där borgaren försäkrar att hela hans vinst och ränta beror på den sista obetalda arbetstimmen.
Många hälsningar till fru Lizzy.
Din
K. M.
[1] Marx besvarar här följande passus i ett brev som Engels skrev den 26 juni 1867:
"Om mervärdets uppkomst kan följande tilläggas: Fabrikanterna, och med dem även vulgärekonomerna, kommer genast att svara Dig detta: Om kapitalisten för arbetarens 12 arbetstimmar endast betalar priset för 6 timmar, kan detta inte skapa något mervärde, eftersom fabriksarbetarens arbetstimmar endast betalas som halvtimmar och också värderas så, när de ingår i arbetsproduktens värde. Därpå följer som exempel på den vanliga kalkyleringsformeln: så mycket för råvaror, så mycket för spill, så mycket för lön (verkligen utbetald per verklig timprodukt) och så vidare. Hur fruktansvärt ytligt detta argument än är - i det att det förutsätter att bytesvärde och pris är identiska begrepp, liksom arbetsvärde och arbetslön - och hur absurt det än är att förutsätta att en arbetstimme får en halvtimmes värde, bara för att man endast betalar halva priset för den, förvånar det mig inte desto mindre att Du ännu inte bemött denna invändning - Du kommer nämligen alldeles säkert att få höra den, och det är bättre att förekomma än att förekommas".