Marxists Internet Archive

Brevväxling om Pariskommunen
(Urval)

1871


Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Följande brev berör Pariskommunens sjuttitvå dagar långa existens samt tiden omedelbart före och efter.

De viktigaste breven är riktade till Ludwig Kugelmann, en läkare i Hannover som var Marx personlige vän och en hängiven socialist, medlem av Internationalen. Berömt är brevet av den 12 april 1871 med dess bedömning, medan skeendet ännu pågår, av Pariskommunens historiska insats - de blixtrande utropssatserna om kommunardernas initiativförmåga och offervillighet och beskrivningen av Paris revolutionärer som "himlastormare" (och preussarna som "himlaslavar").

Breven till Kugelmann finns bl.a. samlade i en tysk utgåva, "Briefe an Kugelmann" (Berlin 1927), som är försedd med en inledning av Lenin, dagtecknad den 5 februari 1907.

Övriga brev har hämtats ur en östtysk utgåva av Marx och Engels verk. Band 39, tryckt 1968, innehåller brev från perioden i fråga till tredje person. Någon anledning att korrespondera med varandra hade Marx och Engels inte under Pariskommunen, för de bodde vid den här tiden båda i London.


Marx till Ludwig Kugelmann i Hannover

London, den 13 december 1870

Käre Kugelmann!

Du måste förlåta mig min långa tystnad. Förklaringen är att jag under detta krig, som inneburit att större delen av generalrådets utlandssekreterare har rest över till Frankrike, själv måste sköta nästan hela vår internationella korrespondens, och det är sannerligen ingen sinekur. Vartill kommer att den "postfrihet" som nu råder i hela Tyskland och framför allt i Nordtyska förbundet och alldeles speciellt i Hannover är farlig, inte för mig men för mina tyska brevmottagare, så snart jag skriver vad jag anser om kriget, och vad skall man annars skriva om i denna stund.

Du har till exempel bett mig att sända dig vår första adress om kriget. Den har jag redan skickat. Tydligen har den beslagtagits på vägen. Jag bifogar nu såväl de båda adresserna, sammanförda i en broschyr, som professor Beeslys[1] artikel i Fortnightly Review och dagens nummer av Daily News. Den sistnämnda tidningen är ju preussarvänlig, och alltså kan man kanske hoppas på att du får försändelsen. Professor Beesly är comtist och som sådan tvungen att häva ur sig allehanda griller, men är annars både förnuftig och orädd. Han är professor i historia vid Londonuniversitetet.

Det verkar ju som om Tyskland inte bara fångat in Bonaparte,[2] hans generaler och hans armé, utan med den mannen också acklimatiserat hela imperialismen med allt ont som därtill hörer i ekarnas och lindarnas land.

Vad den tyska bourgeoisien angår förvånas jag inte alls av dess erövringsrus. För det första är ju accaparationen[3] all borgerlighets livsprincip, och detta att ta främmande provinser är ju alltid att "ta". Vartill kommer att den tyske borgaren i djupaste vördsamhet har tagit emot så många sparkar av sina landsfäder och framför allt då Hohenzollrarna, att det naturligtvis måste innebära en sann njutning för honom när de där sparkarna för omväxlings skull appliceras på ett utländskt ryggslut i stället.

Hur som helst har det här kriget åtminstone befriat oss från de "borgerliga republikanerna". Det har åstadkommit en ända med förskräckelse för hela deras stam. Och det är ett betydelsefullt resultat. Det har givit våra professorer ett strålande fint tillfälle att inför all världen avslöja sig som servila pedanter. De förhållanden detta krig lett till kommer att bli den bästa tänkbara propaganda för vår sak.

Här i England var den allmänna meningen i början av kriget ultrapreussiskt inställd, men detta har numera slagit över i sin motsats. På våra cafés chantants visslar man till exempel ut de tyska sångarna med deras Wi-Wa-Wacht am Rhein, medan hela publiken sjunger med när de franska stämmer upp Marseljäsen. Vid sidan av de breda folklagrens klara och bestämda sympati för republiken och the respectabilitys ilska över det numera solklara förbundet mellan Preussen och Ryssland och den preussiska diplomatins oförskämda tongångar alltsedan de militära framgångarna inleddes, är det framför allt det preussiska sättet att föra krig - systemet med rekvisitioner, nedbrännandet av byarna, avrättningarna av franktirörerna, tagandet av gisslan och andra rekapituleringar av trettioåriga kriget - som har åstadkommit denna allmänna harm. Of course - visst har engelsmännen gjort sig skyldiga till samma saker, i Indien, på Jamaica o.s.v., men fransmännen är ju inga hinduer eller kineser eller negrer och preussarna är inga heavenborn Englishmen! Det är otvivelaktigt en sant hohenzollernsk idé att ett folk gör sig skyldigt till brott, om det fortsätter att försvara sig fast dess reguljära krigsmakt har kämpats ner. I själva verket var ju det preussiska folkkriget mot Napoleon I en verklig nagel i ögat för den gode Fredrik Vilhelm III; den saken kan man övertyga sig om genom att läsa professor Pertz biografi över Gneisenau,[4] som i sin landstormsordning satte franktirörkriget i system. Det grämde alltså Fredrik Vilhelm III, att folket kämpade på egen hand och oavhängigt av den allra högsta ordningen.

Och för övrigt har vi ju inte sett slutet på det hela än. Fortfarande kan ju kriget i Frankrike ta en "illavulen" vändning. Loirearméns motstånd var något man inte hade räknat med, och den nuvarande utspridningen av de tyska stridskrafterna åt alla håll är ju endast och allenast avsedd att injaga skräck, men kan i själva verket inte få några andra militära verkningar än att den väcker defensivkraften till liv överallt och försvagar offensivkraften. Också hotet om att bombardera Paris är ju bara ett knep. Enligt alla sannolikhetskalkylens regler kan ett sådant bombardemang inte få någon mera allvarlig verkan på Paris. Må så vara att man kanske kan rasera några utanverk, slå några bräscher - men vad nyttar sådant till i ett fall där de belägrade är numerärt överlägsna sina belägrare. Och med tanke på hur strålande fint de belägrade skött sig under sina utfall, där motståndaren dolt sig bakom befästningarna, hur skulle det då gå om rollerna blev omvända?

Preussarnas enda möjliga kampmetod är att svälta ut Paris. Men om detta drar så långt ut på tiden att fransmännen hinner få fram nya arméer och utveckla ett folkkrig i provinserna, då har man inte ens med den metoden vunnit mera än att man har flyttat själva tyngdpunkten. Dessutom skulle detta Paris, som förvisso inte kan ockuperas och hållas i tukt och herrans förmaning med bara en handfull folk, till och med efter sin kapitulation komma att sluka en stor del av inkräktarna.

Och hur detta krig än må sluta, så har det i varje fall givit det franska proletariatet en övning i vapnens bruk, och det är den bästa garantin för framtiden.

Din Karl Marx

 


Marx till Ludwig Kugelmann

London, den 14 februari 1871

Käre Kugelmann!

Du vet ju redan vad jag anser om dessa medelklasshjältar. Monsieur Jules Favre (beryktad redan från den provisoriska regeringen och Cavaignac-tiden) & Co. har dock lyckats överträffa alla mina förväntningar. Först lät de denna "rättrogna sabel", denna "militära kretin", som Blanqui så riktigt kallade Trochu - förverkliga sin "plan". En plan som helt enkelt gick ut på att förlänga Paris passiva motstånd till det yttersta, d.v.s. intill svältgränsen, men däremot inskränka alla offensiva åtgärder till rena skenmanövrer i form av dessa "sorties platoniques", dessa platoniska utfall. Här rör det sig inte om några "förmodanden" från min sida. Jag råkar nämligen känna till innehållet i ett brev som Jules Favre själv skrivit till Gambetta, och där han beklagar sig över att han och andra medlemmar av den del av regeringen som sitter hopkrupen i Paris förgäves har försökt tvinga Trochu till allvarligt menade offensiva åtgärder. Varvid Trochu alltid har svarat att man därmed bara skulle bringa den parisiska demagogin i överläge. Gambetta svarade honom: Vous avez prononcé votre propre condamnation![5] Trochu fann det långt angelägnare att med sitt bretonska livgarde, som gör honom samma tjänster som korsikanerna gjorde Louis Bonaparte, hålla nere de röda i Paris, än att försöka slå preussarna. Detta är den verkliga hemligheten bakom nederlagen inte bara i Paris utan överallt i Frankrike, där bourgeoisien, i gott samförstånd med majoriteten bland de lokala myndigheterna, konsekvent har handlat enligt samma princip.

Och sedan Trochus plan hade drivits till sin höjdpunkt - till den punkt där Paris hade att välja mellan att kapitulera eller svälta ihjäl - behövde Jules Favre & Co bara följa det exempel som givits dem av fästningskommendanten i Toul. Han kapitulerade aldrig. Han förklarade helt enkelt för preussarna, att han av brist på proviant fann sig nödsakad att ge upp försvaret och öppna fästningens portar. Sedan fick preussarna göra vad de ville.

Jules Favre nöjer sig emellertid inte med att underteckna en formell kapitulation. Sedan han först förklarat sig själv, sina regeringskolleger och Paris som krigsfångar hos konungen av Preussen, har han oförskämdheten att påstå sig handla i hela Frankrikes namn. Vad visste den mannen om tillståndet i Frankrike utanför Paris? Inte ett dugg, bortsett från vad Bismarck visade sig huldrik nog att meddela honom.

Men det skulle bli än värre. Dessa messieurs les prisonniers du roi de Prusse[6] går ännu längre och förklarar, att den fortfarande fria delen av den franska regeringen i Bordeaux har förverkat sina fullmakter och har rätt att handla endast i samförstånd med dem själva, med den preussiske kungens krigsfångar. Eftersom de i sin egenskap av krigsfångar endast kan handla i enlighet med de order de får av sin fångherre, proklamerar de alltså därmed kungen av Preussen som den de facto högsta myndigheten i Frankrike.

Till och med Louis Bonaparte uppträdde mindre skamlöst efter sin kapitulation och tillfångatagandet i Sedan. Han förklarade rent ut för Bismarck att han inte kunde ge sig in på några förhandlingar med denne, eftersom han som preussisk krigsfånge upphört att utöva någon som helst myndighet i Frankrike. J. Favre kunde på sin höjd ha slutit ett villkorligt vapenstillestånd för hela Frankrike, nämligen med det förbehållet att överenskommelsen i fråga skulle sanktioneras av regeringen. i Bordeaux, den enda som var berättigad och bemyndigad att komma överens med preussarna om klausulerna i ett sådant vapenstillestånd. Denna regering skulle i varje fall inte ha tillåtit preussarna att undanta krigsskådeplatsen i öster från vapenstilleståndet. Den skulle säkert inte heller ha låtit preussarna runda av sin ockupationslinje på ett sätt som var så fördelaktigt för dem.

Med en fräckhet som möjliggörs av att hans krigsfångar sålunda fortsätter att spela fransk regering ännu som fångar, blandar sig Bismarck nu sans gęne[7] också i Frankrikes inre angelägenheter. Han protesterar, denne ädle man, mot Gambettas dekret om allmänna val till en nationalförsamling, eftersom detta dekret innebär ett intrång i väljarnas frihet! Indeed! Gambetta borde ha svarat med en protest mot belägringstillståndet och alla andra tillstånd i Tyskland, som upphäver all frihet vid valen till riksdagen.

Jag hoppas verkligen att Bismarck står fast vid sina fredsvillkor! 400 miljoner pund i krigsskadestånd - halva den brittiska statsskulden! En sådan sak borde ju till och med den franska bourgeoisien begripa! Kanske kan den därmed äntligen förstå att den också i sämsta fall bara kan vinna på ett fortsatt krig.

Pöbeln, den förnäma och den enklare, dömer alltid efter skenet, fasaden, den omedelbara framgången. Därför har den också i tjugo års tid höjt Louis Bonaparte till skyarna världen över. För min del har jag alltid, också under hans största framgångars tid, betraktat och beskrivit honom som en medelmåttig kanalje. Samma uppfattning har jag om junker Bismarck. Ändå tror jag inte att Bismarck är så dum som han skulle vara om han frivilligt bedrev sin diplomati. Det är det ryska kansliet som har snärjt in karln i ett nät som det skulle krävas ett lejon för att riva sönder, och något lejon är han inte.

[......]

Om det skulle komma till en politisk konvulsion i England och Ryssland samtidigt, var skulle Preussen då stå i ett ögonblick då dess gränser i både nord och sydost ligger motståndslöst öppna för en invasion, samtidigt som Tysklands försvarskraft är uttömd? Man får inte glömma att Preussen-Tyskland sedan detta krigs begynnelse har sänt 1.500.000 man till Frankrike, och att bara cirka 700.000 av dessa är på benen vid det här laget.

Trots att det skenbart kan verka tvärtom är Preussens läge förvisso anything but pleasant.

Om Frankrike håller ut, utnyttjar vapenstilleståndet för att reorganisera sina arméer och äntligen ger kriget en revolutionär karaktär - och den fiffige Bismarck gör verkligen sitt bästa to this end - så kan det nytyska preussiska kejsarriket förvisso komma att råka ut för ett alldeles oväntat gatlopp.

Din Karl Marx

 


Marx till Wilhelm Liebknecht i Leipzig

[London] den 6 april 1871

Käre Liebknecht!

Underrättelsen om att du och Bebel släppts fria och om att också braunschweigarna[8] frigivits mottogs med stort jubel här i generalrådet.

Det verkar som om parisarna ligger under. Det är deras eget fel, men felet har sitt ursprung i deras alltför stora honnęteté.[9] Först Centralkommittén och sedan Kommunen gav den ondskefulle dvärgen Thiers tid på sig att koncentrera de fientliga styrkorna, 1. därför att de dåraktigt nog inte ville vara de som inledde inbördeskriget, som om inte Thiers redan hade inlett detta genom sitt försök att med våld avväpna Paris, som om inte den nationalförsamling som inkallats endast och allenast för att besluta om kriget mot Preussen skulle fortsätta eller inte faktiskt genast hade förklarat republiken krig? 2. för att inte ens skenet av ett brutalt våld skulle vidlåda dem, förlorade de många dyrbara ögonblick (det gällde ju att marschera direkt till Versailles efter reakt[ionärernas] nederlag[10] vid Place Vendôme) genom valen till Kommunen, vars organisation etc. krävde ytterligare dyrbar tid.

Du får inte tro ett ord av all den smörja tidningarna skriver om det som händer i Paris. Det är lögn och bedrägeri alltsammans. Den borgerliga murvelgemenheten har aldrig tillförne nått sådana höjder som nu.

Det är mycket karakteristiskt att den tyske enhetskejsaren,[11] enhetsriket och enhetsparlamentet i Berlin över huvud taget knappast tycks existera för yttervärlden. Varenda liten vindpust i Paris är intressantare.

Ni måste med största uppmärksamhet följa vad som händer i Donaufurstendömena. Om revolutionen i Frankrike tillfälligt slås ner - rörelsen där kan bara undertryckas för en kortare tid - så kommer nya krigshistoriska möjligheter att öppna sig för Europa österut, och det kommer att bli Rumänien som ger den rättrogne tsaren[12] hans första förevändning. Så håll noga uppsikt åt det hållet.

Din K. M.

 


Marx till Wilhelm Liebknecht i Leipzig

London, [omkr. den 10 april] 1871

Käre Wilhelm!

I all hast två notiser, som du bör kunna ta in i Der Volksstaat:[13]

1. I de nyligen officiellt utgivna Papiers et Correspondance de la famille impériale finner man under bokstaven V (mottagarna är nämligen uppförda i alfabetisk ordning) ordagrant följande:

"Vogt, il lui est remis en août 1859 40.000 frs."[14]

2. Medan den bismarckska regeringen i Tyskland mer eller mindre försöker göra all korrespondens med mig (se Braunschweigprocessen liksom tidigare kommunisträttegången i Köln) till en hals- och livssak, försöker den i Frankrike misstänkliggöra mig (och genom mig Internationalen i Paris, det är det som är syftet med hela manövern) som en - agent för herr Bismarck. Detta görs med hjälp av den gamla bonapartistiska polisen, som genom internationella förbindelser alltid - och mer än någonsin just under den thierska regimen - har varit nära lierad med den stieberska polisen.[15]

Detta har tvingat mig att i Times dementera diverse lögner som spritts av Paris-Journal, Gaulois o.s.v., eftersom detta vansinne telegrafiskt meddelats de engelska tidningarna. Det allra senaste levererades av den nyligen av Kommunen förbjudna Soir, och gick vidare från denna till samtliga reaktionära franska landsortstidningar. Laura[16] (Lafargue befinner sig för resten just nu i Paris som delegat från Bordeaux) skickar mig till exempel följande klipp ur tidskriften La Province (och i går fick jag precis samma klipp ur en belgisk påveblaska):

"Paris, den 2 april. Ett avslöjande som just gjorts från Tyskland har väckt stor sensation här. Man har nämligen till full evidens kunnat bevisa att Karl Marx, en av de inflytelserikaste bland Internationalens ledare, år 1857 fungerade som greve Bismarcks privatsekreterare och sedan aldrig förlorat kontakten med sin forne skyddsherre."

Stieber är verkligen "fruktansvärd"!

Bästa hälsningar.

Din K. M.

 


Marx till Ludwig Kugelmann

London, den 12 april 1871

Käre vän!

I går fick vi det ingalunda särskilt lugnande beskedet om att Lafargue (men inte Laura) för ögonblicket uppehåller sig i Paris.

Om du studerar det sista kapitlet i min "Artonde brumaire",[17] kommer du att upptäcka att jag där skriver att den franska revolutionens nästa försök inte liksom tidigare kommer att gå ut på att överföra det byråkratiskt-militära maskineriet ur en hand i en annan, utan att krossa det, och att detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten. Det är ju också vad våra heroiska partikamrater i Paris har försökt göra. Vilken smidighet, vilken historisk initiativkraft, vilken offervillighet hos dessa parisare! Sedan de i sex månader hungrat och ruinerats, mera genom inre förräderi än genom den yttre fiendens förvållande, reser de sig, mitt bland de preussiska bajonetterna, som om det aldrig pågått något krig mellan Frankrike och Tyskland och som om fienden inte alls stod framför Paris portar! Historien har inget liknande exempel på en sådan storhet! Och när de nu ligger under, så är orsaken till detta deras "hygglighet". De borde ju ha marscherat direkt på Versailles den gången, sedan först Vinoy och sedan den reaktionära delen av det parisiska Nationalgardet hade rymt fältet. Man försummade att gripa det rätta tillfället, därför att man led av samvetsbetänkligheter. Man ville inte börja inbördeskriget, som om inte det där ondskefulla missfostret Thiers redan inlett inbördeskriget med sitt försök att avväpna Paris! Misstag nummer två: Centralkommittén lämnade ifrån sig makten alltför tidigt, för att lämna plats åt Kommunen. Återigen på grund av denna "hedervärda" samvetsgrannhet! Men vare därmed hur som helst; denna resning i Paris är - även om den nu tycks dra det kortaste strået mot det gamla samhällets vargar, svin och gemena hundar - vårt partis ärofullaste bragd sedan junirevolten. Man behöver ju bara jämföra dessa parisiska himlastormare med himlaslavarna i det tysk-preussiska heliga romerska riket med deras postuma maskerader, som doftar kasern, kyrka, lantjunkeri och framför allt kälkborgerlighet lång väg.

A propos: I den officiella redogörelsen över de som direkt subsidierats ur L. Bonapartes kassa finner man också en notis om att Vogt fått 40.000 franc i augusti 1859! Jag har meddelat Liebknecht den saken, för att han skall kunna utnyttja den på bästa sätt.

Din Karl Marx

 


Marx till Ludwig Kugelmann

17 april 1871

Käre Kugelmann!

Ditt brev kom som det skulle. Just nu har jag emellertid händerna fulla. Så jag svarar bara helt kort. Hur du alls kan jämföra småborgerliga demonstrationer ā la den 13 juni 1849 etc. med de strider som nu utkämpas i Paris är mig en fullständig gåta.

Det skulle förvisso vara lätt att göra världshistoria, om kampen bara behövde föras när omständigheterna var hundraprocentigt gynnsamma. Å andra sidan skulle den vara högeligen mystisk, om inte "tillfälligheterna" spelade någon roll alls. Dessa tillfälligheter glider naturligtvis också de in i utvecklingens allmänna gång och utjämnas ytterligare genom andra tillfälligheter. Men frågan om en ökad eller minskad takt i utvecklingen avgörs i stor utsträckning av sådana "tillfälligheter", och till dessa hör också de "tillfälligheter" som representeras av karaktären hos de personer som figurerar i spetsen för rörelsen.

Den avgörande ogynnsamma "tillfälligheten" är denna gång inte alls att söka i de rent allmänna betingelser som karakteriserade det franska samhället, utan beror på preussarnas närvaro i Frankrike och det faktum att de står omedelbart utanför Paris. Den saken var också de borgerliga kanaljerna i Versailles väl medvetna om. Just därför ställde de parisarna inför valet att antingen ta upp kampen eller också duka under utan strid. Den demoralisering av arbetarklassen som det senare alternativet skulle ha åstadkommit, hade varit en långt värre olycka än det faktum att så och så många "ledare" stupade. Arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska klassen och dess stat har genom kampen i Paris gått in i en ny fas. Hur det hela än kommer att avlöpa på kort sikt, har man dock nått en ny utgångspunkt av världshistorisk betydelse.

Adio
Karl Marx

 


Marx till Leo Frankel i Paris (utkast)

[London, omkr. den 26 april 1871]

Käre medborgare!

Generalrådet har givit mig i uppdrag att i dess namn å det skarpaste tillbakavisa de gemena lögner som medborgare F. Pyat spritt ut om Serraillier. Denna individs lågsinthet livnär sig ur en enda källa: hans hat mot Internationalen. Med hjälp av den av generalrådet uteslutna så kallade franska sektionen i London, där allehanda angivare, förutvarande kejserliga gardister och spetsbovar av alla de slag lyckats insmyga sig, försökte Pyat inför världen utge sig som hemlig ledare för vår organisation, trots att han inte ens var medlem av den, och göra den ansvarig för hans egna groteska manifestationer i London och hans komprometterande indiskretioner i Paris; redan under hans vistelse i Bryssel fick han det tillbörliga svaret på den saken av medborgare Tridon.[18] Generalrådet såg sig därför nödsakat att offentligen desavuera denne gemene intrigör. Härav dessa raseriutbrott mot Dupont[19] och Serraillier. När Serraillier hotade Pyats erbarmliga hantlangare inom den så kallade franska sektionen med att instämma dem inför en brittisk domstol, för att låta denna ta ställning till de lögner och bakdanterier som Pyat nu fortsätter att sprida i Paris, desavuerades de av den franska sektionen själv och brännmärktes som bakdantare. Eftersom Serra[illiers] politiska liv och uppträdande inte gav något som helst hugg på honom, har man i stället utbrett sig över hans privatliv. Om Pyat hade fört ett lika anständigt liv som Serraillier, skulle han aldrig ha blivit tvungen att här i London utsätta sig för vissa ytterst obehagliga beskyllningar.

Generalrådet kommer endera dagen att utsända en adress om Kommunen. Man väntade med att offentliggöra manifestet i fråga, eftersom, man dag efter dag räknade med att få exakta informationer från sektionen i Paris. Men förgäves! Inte ett ord! Då kunde rådet inte dröja längre, eftersom de engelska arbetarna med stigande oro väntade på upplysningar från rådet.

Under tiden har vi inte låtit någon tid gå till spillo. Genom brev från de olika sekreterarna till sektionerna på kontinenten och i Förenta staterna, har arbetarna överallt upplysts om den sanna karaktären hos denna storslagna revolution i Paris.

 


Marx till Leo Frankel och Louis-Eugčne Varlin i Paris (utkast)

[London] den 13 maj 1871

Värderade medborgare Frankel och Varlin! Jag har konfererat med överbringaren av detta brev. Skulle det inte vara klokt om man placerade alla för kanaljerna i Versailles komprometterande papper på något säkert ställe? En sådan försiktighetsåtgärd kan i varje fall inte skada.

Jag har fått brev från Bordeaux med uppgift om att fyra medlemmar av Internationalen blev invalda vid de senaste kommunalvalen där. Det börjar jäsa ute i provinserna. Tyvärr är deras aktioner lokalt begränsade och "fredliga".

Som stöd för er sak har jag sänt flera hundra brev till världens alla hörn, överallt där vi har sektioner. Arbetarklassen har för övrigt från begynnelsen stått på Kommunens sida.

Till och med de borgerliga tidningarna i England har slagit av åtskilligt på sin vildsinthet. Det har lyckats mig att tid efter annan smuggla in sympatiskt hållna artiklar där.

Det förefaller mig som om Kommunen slösar bort alltför mycket tid på småsaker och personliga stridigheter. Man märker att också andra inflytanden än arbetarklassens spelar in här. Det där skulle ju inte vara farligt, om ni bara hade tid på er att ta igen den förlorade tiden.

Det är absolut nödvändigt att allt ni vill ha gjort utanför Paris, i England eller på annat håll, också görs så snart som möjligt. Preussarna kommer visserligen inte att överlämna befästningarna till Versaillesstyrkorna, men efter det definitiva fredsslutet kommer de att tillåta regeringen att innesluta Paris med sina gendarmer. Eftersom Thiers & Co., som ni vet, betingat sig dryga drickspengar i det fördrag de slöt genom Pouyer-Quertier, vägrade de att ta emot den hjälp från tyska bankirer som Bismarck erbjöd dem. För i så fall skulle de ha gått miste om sina drickspengar. Eftersom Paris erövring är en direkt förutsättning för att deras fördrag skall hållas, har de bett Bismarck att få vänta med utbetalandet av den första kontingenten, tills Paris är besatt. Bismarck har gått med på detta. Och eftersom Preussen självt är i trängande behov av pengar, kommer han alltså att ge folket i Versailles alla tänkbara lättnader som kan påskynda deras erövring av Paris. Ni måste alltså vara på er vakt!

 


Marx till Edward Spencer Beesly i London

Maitland Park Road 1 London N. W. Den 12 juni 1871

Bäste mr Beesly!

Lafargue, hans familj och min dotter vistas för närvarande nere vid Pyrenéerna, vid spanska gränsen, men på den franska sidan. Eftersom Lafargue är född på Cuba, kunde han skaffa sig ett spanskt pass. Jag skulle emellertid gärna se att han definitivt flyttade över till spanska sidan, eftersom han har spelat en så framträdande roll i Bordeaux.

[......]

En kvinnlig god vän till mig far om tre-fyra dagar till Paris. Jag ämnar skicka med henne fullt regelrätta pass åt några medlemmar av Kommunen, som fortfarande uppehåller sig under jorden i Paris. Om ni eller någon av era vänner har något som behöver uträttas där, så hör bara av er.

En viss tröst för mig är faktiskt de vansinnigheter som dagligen offentliggörs i boulevardbladen om mina skrifter och mina förbindelser med Kommunen, och som jag får mig tillsända varje dag. För det visar att versaillespolisen har synnerligen svårt att få tag på några äkta dokument. Mina förbindelser med Kommunen sköttes via en tysk köpman, som året runt reser fram och tillbaka mellan Paris och London för sina egna affärsangelägenheters skull. Alla uppgörelser träffades muntligen, bortsett från två angelägenheter:

För det första skickade jag Kommunens medlemmar - genom samma mellanhand - ett brev med svar på deras fråga om hur de skulle bära sig åt för att försälja vissa värdepapper på londonbörsen.

För det andra: den 11 maj, tio dagar före katastrofen, sände jag via samme kontaktman samtliga detaljer i den hemliga överenskommelsen mellan Bismarck och Favre i Frankfurt.

Själv fick jag dessa informationer från Bismarcks högra hand[20] - en man som tidigare (åren 1848-1853) tillhört det hemliga sällskap vars ledare jag var. Denne man vet att jag har kvar varenda rapport han skickat mig från Tyskland. Han är helt beroende av min diskretion. Följaktligen gör han också allt för att bevisa sina fortsatta goda avsikter för mig. Det är samme man som - vilket jag meddelade er tidigare - varnade mig för att Bismarck var fast besluten att låta arrestera mig, om jag under året vågade göra ett försök att än en gång besöka dr Kugelmann i Hannover.

Om bara Kommunen hade velat lyssna till mina varningar! - jag rådde dess medlemmar att befästa norra sidan av Montmartres höjder, den preussiska sidan, och de hade fortfarande tid på sig att göra detta; jag talade i förväg om för dem att de annars skulle hamna i en råttfälla; jag avslöjade Pyat, Grousset[21] och Vésinier för dem; jag krävde att de genast skulle skicka över alla papper till London som på något sätt kunde kompromettera den nationella försvarsregeringens medlemmar, för att man med deras hjälp skulle kunna hålla den vilda blodtörsten hos Kommunens motståndare något så när i schack - då skulle man åtminstone i någon mån ha kunnat gäcka Versailles planer.

Om folket från Versailles hade påträffat dessa dokument, skulle de inte ha behövt publicera alla dessa förfalskningar.

Internationalens "adress" kommer inte att publiceras före onsdag. Jag kommer emellertid att sända er ett exemplar så snart vi får den från tryckeriet. Vi tvingades pressa ihop material till fyra-fem ark på två ark. Följden blev massor av korrekturfel, ändringar och tryckfel. Liksom att alltsammans blev försenat.

Er tillgivne
Karl Marx

 


Marx till Ludwig Kugelmann

London, den 18 juni 1871

Käre Kugelmann!

Du måste förlåta mig min långa tystnad. - Fortfarande har jag bara tid att skriva några korta rader.

Som du vet brännmärktes jag under hela revolutionen i Paris fortlöpande som grand chef de l'Internationale[22] av Versaillesregimens tidningar och par repercussion[23] också av tidningarna här.

Här bara några ord om adressen, som du väl redan erhållit! Den åstadkom ett djävulens oväsen och jag har äran att at this moment vara the best calumniated and the most menaced man of London.[24] Sådant känns verkligen skönt efter denna trista och långtråkiga tjugoåriga avkroksidyll. Regeringsorganet - Observer - hotar mig med rättsliga påföljder. Qu'ils osent! Je me moque bien de ces canailles lā![25]

Din Karl Marx

 


Engels till Wilhelm Liebknecht i Leipzig

London, den 22 juni 1871

Käre Liebknecht!

Härmed översättningen av nr 1 av adressen. Resten följer så snabbt att du kan trycka nr 1 i två nummer, och ändå inte behöver riskera något avbrott, för du har nästa manus redan om 8 dagar. Villkoren är

1. att du trycker snabbt och mycket i varje nummer;

2. att du inte tillfogar några fotnoter eller randanmärkningar, för jag har översatt alltsammans på så sätt att några sådana inte behövs, bortsett från sådana anspelningar och detaljer, som ändå inte kan förklaras med bara några ord;

3. att du låter satsen stå kvar för en ny tryckning i broschyrform, vilket är synnerligen viktigt denna gång. Har ni inte pengar eller kredit till en sådan tryckning, så meddela oss det.

Det du inte kan trycka, ersätter du med punkter och sänder sedan manuskriptet till Becker i Genčve, som skall publicera det i sin Vorbote[26] (så ordnat att han ser vart de olika styckena hör).

Det exemplar av originaladressen, som jag skickade dig som brev med några bifogade rader, får du behålla. Flera står till förfogande här.

Adressen har åstadkommit ett hejdlöst oväsen här i London. Först försökte man tiga ihjäl den, men det lyckades inte. Onsdagen den 14 hade så Evening Standard en nedgörande anmälan, och den 15 kom Daily News med ett utdrag, som valsade runt i de flesta tidningarna. Sedan Echo, på lördagen Spectator, Graphic, Fall Mall Gazette, Telegraph en ledare och därmed var saken klar; Times hade i måndagsnumret en synnerligen vidrig ledare, sedan kom Standard, i går bröstade Times av på nytt, och vid det här laget pratar hela London bara om oss. Naturligtvis tjut och ylande alltsammans. Tant mieux!

[......]

De tyska arbetarna uppförde sig storartat under denna sista stora kris, bättre än några andra. Bebel representerade dem också på ett alldeles utmärkt sätt, hans tal om Kommunen har gått genom hela den engelska pressen och gjort stort intryck här.

Din F. E.

 


Marx till Eugen Oswald i London

[London] den 24 juli 1871

Käre Oswald!

Jag ber att få rekommendera min vän Josef Rozwadowski[27] i er omtanke. Han var stabschef under general Wroblewski.[28] Han är en förträfflig ung man, mais sans le sou.[29] Det han för närvarande söker är möjligheter att få ge lektioner i franska. Så snart han lärt sig engelska, kommer det att bli lättare att se sig om efter någon ingenjörsbefattning åt honom.

Han bor på Packington Street 9, Essex Road, Islington.

Er tillgivne K. Marx

 


Marx till Friedrich Bolte i New York

Brighton, den 25 augusti 1871

Högt ärade herr Bolte!

Sedan ett par veckor tillbaka befinner jag mig här i Brighton, hitskickad av min läkare, eftersom jag överansträngt mig till stort men för min hälsa. Sannolikt återvänder jag dock till London redan i nästa vecka.

Någon gång i nästa vecka kommer ni att få motta ett upprop från generalrådet till förmån för de landsflyktiga kommunarderna. Huvudparten av dessa befinner sig nu i London (tills vidare mellan åttio och nittio). Generalrådet har hittills lyckats skydda dem från att gå under, men på sista tiden har våra tillgångar smält samman så till den grad, samtidigt som nykomlingarnas antal växer för var dag, att dessa nu befinner sig i ett ytterst beklagansvärt tillstånd. Jag hoppas att så mycket som möjligt skall kunna göras i New York. I Tyskland har partiets alla medel gått till offren för polisförföljelserna där, och samma sak gäller för Österrike, dito i Spanien och Italien. I Schweiz har man inte bara en egen, om ock mindre, del av flyktingarna att ta hand om, utan därtill måste man efter S:t Gallenlockouten också bispringa Internationalens eget folk. Också i Belgien finns en om ock mindre flyktinggrupp, vartill kommer att belgarna har bistått åtskilliga flyktingar som varit på genomresa till London.

Följden har blivit att samtliga kontanta medel för uppehållet för den stora massa av flyktingar som samlats i London hittills måst skaffas fram uteslutande här i England.

I generalrådet har vi för närvarande av Kommunens ledamöter: Serraillier, Vaillant,[30] Theisz, Longuet och Frankel och av kommunens ombud Delahaye, Rochat, Bas[telica][31] och Ch[alain].[32]

Jag har sänt New York Herald en förklaring, där jag frånsäger mig allt ansvar för dess korrespondents smaklösa och alltigenom falska redogörelse för sitt samtal med mig. Men jag vet ju inte om de trycker min förklaring.

Hälsa Sorge från mig. Jag skall försöka besvara hans brev i nästa vecka.

Er tillgivne Karl Marx

 


Engels till Elisabeth Engels i Engelskirchen

London, den 21 oktober 1871

Kära Mamma!

Att jag väntat så länge med att skriva till Dig, beror på att jag gärna ville besvara Dina senaste funderingar om min politiska verksamhet på ett sätt som inte kunde skada Dig. Och när jag sedan gång på gång kunde läsa de skymfliga lögnerna i "Köln[ische] Zeitung", framför allt då de skändligheter som den skamlöse Wachenhusen hade att komma med, när jag såg hur dessa människor, som under kriget såg lögner och ingenting annat i hela den franska pressen, nu basunerade ut varenda lögnhistoria om Kommunen i också den mest korrumperade skandalblaska i Paris som ett evangelium för Tyskland, då råkade jag i en sinnesstämning som inte direkt lämpade sig för ett sådant brev. Det faktum att man enligt preussiskt mönster skjutit några människor som tagits som gisslan, att man precis som preussarna bränt några palats, tas till intäkt för ett väldigt anskri - för allting annat är lögner - men om de 40.000 män, kvinnor och barn som Versaillestrupperna efter att folket avväpnats mejade ned med kulsprutor, om dem sägs inte ett ord! Men ni kan ju inte veta något om detta, ni är ju hänvisade till Kölnische och Elb[erfelder] Zeitung, som formligen trattar i er sina lögner. Men Du har ju dock i Ditt liv redan hört så många människor utropas som sannskyldiga människoätare - Tugenbunds[33] medlemmar under den gamle Napoleons tid, demagogerna av år 1817 och 1831, 1848 års människor, och ändå har det ju varenda gång efteråt visat sig att de inte alls var så farliga och att det var de partiska förföljarnas raseri som till en början manade fram dessa skräckhistorier, som efteråt upplöstes i dimmor och dunster. Jag hoppas, käraste Mamma, att Du håller allt det där i minnet och låter det verka till förmån för 1871 års människor, när Du läser tidningarnas historier om deras fritt uppfunna skamliga dåd.

Att jag inte har ändrat de åsikter jag haft i snart trettio år nu, det visste Du ju redan, och det kan säkert inte heller ha förvånat Dig att jag, så snart omständigheterna så krävde, inte bara var beredd att stå för dem utan också gärna och villigt fullgjort mina skyldigheter i övrigt. Du skulle ha varit tvungen att skämmas för mig, om jag svikit i detta. Även om Marx inte hade varit här, även om han inte ens existerat, skulle det inte ha ändrat någonting alls. Det är alltså fullständigt fel att skylla honom för att jag blivit den jag har blivit; själv minns jag ju tydligt, hur också Marx släktingar förr i världen gärna påstod att jag skulle ha förfört honom till dessa farliga åsikter.

Men nog härom nu. Det går helt enkelt inte att ändra på, och man måste acceptera det. Om det bara blir lugnt ett tag, kommer det vilda skränet att förtona igen och Du själv kommer att se mycket lugnare på alltsammans.

Din Friedrich

 


 

Noter:

[1] Edward Spencer Beesly, professor. Presiderade vid Internationalens grundande i St. Martin's Hall, London den 28 september 1864. God vän till Marx.

[2] Napoleon III.

[3] uppköp i spekulationssyfte.

[4] August Gneisenau, generalstabschef hos Blücher under befrielsekrigen 1813-15, senare fältmarskalk.

[5] Ni har fällt domen över er själv!

[6] herrar krigsfångar hos konungen av Preussen.

[7] helt obesvärat.

[8] sju socialister, arresterade i september 1870 för ett manifest mot kriget, riktat till alla tyska arbetare.

[9] hederlighet, hygglighet.

[10] försöket till kontrarevolution den 22 mars. Se vidare "Inbördeskriget i Frankrike".

[11] Wilhelm I.

[12] Alexander II.

[13] det tyska socialdemokratiska partiets huvudorgan, utgivet i Leipzig 1869-76. Publicerade regelbundet artiklar av Marx och Engels.

[14] "Vogt erhöll i augusti 1859 40.000 franc."

[15] Stieber, ledare för den preussiska polisen och under fransk-tyska kriget för underrättelsetjänsten.

[16] den mellersta av Marx tre döttrar, gift med Paul Lafargue.

[17] "Der 18. Brumaire des Louis Bonaparte" (1852)

[18] Gustave Tridon, journalist, Blanquis närmaste medarbetare före Pariskommunen. Deputerad, medlem av Kommunens exekutivkommitté.

[19] Eugéne Dupont, arbetarledare, deltog i 1848 års revolution men levde från 1862 i England. Medlem av Internationalens generalråd m.m.

[20] Johannes von Miquel, tysk advokat och politiker, liberal, i ungdomen socialist. Riksdagsman, 1890-1901 preussisk finansminister.

[21] Paschal Grousset, journalist. Medlem av Kommunen, ansvarig för utrikes ärenden. En elegant opportunist.

[22] Internationalens stormästare.

[23] återverkande, i andra hand.

[24] i detta ögonblick ... den mest smutskastade och hotade mannen i London.

[25] De skulle bara våga! Jag struntar i de där bovarna!

[26] Der Vorbote, schweizisk tidskrift, språkrör för Internationalen.

[27] troligen identisk med Wlodzimierz Rozalowski, polsk frihetskämpe och kommunard.

[28] Walery Wroblewski, polsk frihetskämpe under upproret 1863 och en av Kommunens generaler. Förde en heroisk uppehållande kamp under slutstriderna i Paris. Medlem av Internationalen.

[29] men utan ett rött öre.

[30] Édouard Valliant, ingenjör och läkare. Medlem av Nationalgardets centralkommitté och av Kommunen där han fungerade som undervisningsminister. Medlem av Internationalens generalråd men senare reformist.

[31] André Bastelica, typograf, aktiv i fransk arbetarrörelse. Anhängare av Bakunin och medlem av Internationalen.

[32] Louis Chalain, svarvare, medlem av Internationalen och av Kommunen. Senare anarkist.

[33] hemligt sällskap bildat 1808 för Tysklands oberoende. Förberedde frihetskampen mot Napoleon.