Siegfried Bernfeld

Socialism och psykoanalys

1926


Originalets titel: "Sozialismus und Psychoanalyse".
Publicerat: i Der Kampf. Sozialdemokratische Monatsschrift, bd 19, s. 385-389, (Wien).
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren


Den avgörande frågan för detta tema skulle vara: Vilken betydelse har psykoanalysen för proletariatet, d.v.s. i vad mån och hur hjälper den proletariatet i dess klasskamp? Denna fråga skall tills vidare inte behandlas här. Jag inskränker mig till den visserligen mindre viktiga frågan, som dock kan skapa en allmänteoretisk grund: Är psykoanalysen - som vetenskap - förenlig med socialismen som vetenskap, d.v.s. marxismen, eller finns det dem emellan en uteslutande motsättning?

Psykoanalysen har tre anspråk som för vår inskränkta frågeställning är av olika betydelse:

1. Psykoanalysen påstår sig vara en terapi som förmår läka eller förbättra vissa själsliga sjukdomstillstånd. Detta anspråk har föga betydelse för vårt problem. Det är naturligt att psykoanalysen tillämpas i den borgerliga klassens anda och till dess fördel såvida den praktiseras av privatläkare, som är anvisade till patienter som kan betala. Lika självklart kan den, under proletariatets herravälde, tillämpas i proletariatets anda och till dess nytta. Den är en del av medicinen och följer lagarna för klassamhällets medicinska praxis.

2. Är psykoanalysen en praktisk psykologi? Den påstår sig äga en rad faktainsikter om det psykiska skeendets dynamik, vilka i princip skulle kunna tjäna till att påverka psykiska processer hos både enskilda och grupper. Då man här måste pröva om denna praktiska psykologi är användbar för klasskampens teknik, om denna hjälp avser viktiga eller betydelselösa områden av kampen, skulle i och för sig detta psykoanalysens andra anspråk vara av största intresse för oss. Men denna granskning faller utanför ramen för vår undersökning.

3. Är psykoanalysen en psykologi, d.v.s. en vetenskap som rör det psykiska, och har den ett större uppgiftsområde än varje annan vetenskaplig psykologisk inriktning hittills haft? Den omfattar enhetligt de medvetna och omedvetna, de individuella och kollektiva psykiska processerna. Psykoanalysen skulle var oförenlig med marxismen om den

a) ifråga om de psykiska kollektiva processerna kom till resultat som motsade de marxistiska resultaten, eller om den

b) nödvändigt ledde till utomvetenskapliga konsekvenser som stod i strid med marxismens nödvändiga konsekvenser, exempelvis de politiska.

Gentemot dessa båda negativa kriterier står

c) ett positivt kriterium. Den freudianska psykologins vetenskapliga metod skulle kunna uppvisa ett ytterst nära släktskap med den marxistiska socialvetenskapens vetenskapliga metod. Vore detta fallet så måste - vid ett avvisande av de negativa kriterierna - de båda lärornas förenlighet i kraft av deras gemensamma eller besläktade tankesätt påvisas. Låt oss först granska punkt c.

a) Psykoanalysen skiljer sig från den officiella psykologin genom sin genetiska ståndpunkt. Psykoanalysen betraktar aldrig själsliga fenomen som sådana, som något allmänt utanför alla samband. Den undersöker heller inte några allmänna inre psykiska lagbundenheter, och det i så ringa grad att inte ens termer som vilja, känsla, föreställning är viktiga för den. Bland de genetisk-psykologiska skolorna är den den mest konsekventa. Den är bland dem den enda med historiskt betraktelsesätt, ty för den är den själsliga utvecklingen, genesen, inte bara ett förnämligt objekt för dess forskning utan helt enkelt dess enda forskningsprincip och mål. Psykoanalysen är uteslutande bunden till utforskandet av historien hos de fenomen som blir föremål för dess psykologiska granskning. Varje psykoanalytisk utforskning utgår från ett konkret fall. Det må vara ett misstag, en dröm, en symbol eller ett socialt förhållande (social institution). Dess uppgift är att finna ut hur detta faktum uppstod. Det går, teoretiskt, ända tillbaka till individens första upplevelser och psykiska reaktioner som hör till det området utforskandet gäller. Det efterfrågade fenomenet är "förstått" av psykoanalysen när dess determinanter i fenomenets förhistoria (alltså i individens historia, i förekommande fall mänsklighetens eller allt levandes), har hittats. Den är inte bara en individualpsykologi, eftersom den induktivt fastställer eller hypotetiskt antar typiska och allmänna mekanismer för de själsliga förloppen. Men dess begrepp är inte "allmänna" (drift betyder konkret driftsimpuls, uppmärksamhet uppmärksamhetsakter), ej heller principer i någon som helst filosofisk betydelse (lustprincip är en rad typiska, genom lustupplevelser motiverade beteendemönster, oidipuskomplex är en reellt upplevd - typiskt återkommande - situation). Psykoanalysens metod måste betraktas som historisk om man vill karaktärisera dess särdrag i förhållande till andra psykologiska betraktelsesätt.

b) Psykoanalysen skiljer sig från varje hittillsvarande psykologi genom att den principiellt, uteslutande och konsekvent är materialistisk eller, bättre sagt, dess tänkesätt måste anses som materialistiskt. Ordet "materialistisk" är vare sig lyckligt valt eller entydigt. Jag använder det därför att samma tänkesätt tillämpat på socialvetenskapen betecknas och värderas som materialistiskt. Materialistiskt kan här inte betyda mekanistiskt. Psykoanalysen är ingalunda en mekanistisk psykologi, lika litet som exempelvis den ekonomiska historieuppfattningen är det. Men psykoanalysens tänkesätt är den verkliga motsatsen till varje slags idealism, ty den har en avgörande och konsekvent "fiendskap" gentemot alla värden, alla förment oreducerbara själsliga fenomen, alla psykiska innehåll som upplevs som "absoluta" och "objektiva". Detta gäller på samma sätt både för de individuella psykiska processerna och de kollektiva. Den erkänner inget psykiskt fenomen som "värde" utan återför det alltid, reducerar det alltid till själsliga fenomen av en lägre värdegrad (mätt på den vanliga eller den filosofiska värdeskalan). Därför förefaller psykoanalysen många gånger mera främmande, utsätts för så mycken fiendskap, emedan den nästan påstår att alla de själsliga fenomen som man är van att ära som mer högtstående, sedlighet, kärlek, religion, konst, vetenskap, skulle vara vanställda yttringar av den primära sexualdriften. Då sexualdriften i de filosofiska och populära värdenas rangskala anses som "lågtstående" måste psykoanalysen förefalla som ett bemödande som uppfattar allting endast som sexualdrift. Psykoanalysen påstår naturligtvis inte att det inte finns några sådana värden, just därför att den är helt och hållet ometafysisk, därför att den uteslutande är vetenskap. Men som psykologi erkänner den inga som helst värden, något högre som sådant, utan ser inför dem bara uppgiften att bevisa att de har blivit historiska genom lägre fenomen (framför allt p.g.a. sexualiteten, om än inte uteslutande genom denna), att reducera dem. Också i sitt andra huvudbegrepp, det om det omedvetna, har psykoanalysen samma materialistiska tendens. Vad vi upplever som motiv för vårt handlande är för det mesta "bara" påfunna motiv som står i stället för det omedvetna. De sistnämnda är bortträngda (omedvetna, inte registrerade), de förstnämnda slår igenom som de enda förhandenvarande, som ädla, heliga - just för att de omedvetna, lägre, ändå skall kunna hävda sig. Denna likhet i tänkesätt - det som forskningen lägger huvudvikten vid - hos Marx och Freud har frapperat motståndare till båda. Spranger betecknar dem båda som materialister, varvid han visserligen dessutom förväxlar materialistiskt med mekanistiskt. Enligt Spranger - och överhuvudtaget det borgerskap han representerar - är Marx och Freud "destruktiva". Så påstås Marx exempelvis förklara den krigiska patriotismen som ideologisk överbyggnad över imperialistiska klassintressen. Freud påstås i den enskilde krigsfrivilliges patriotiska entusiasm konstatera sadistiska driftsyttringar. I varje fall påstås båda inte skydda patriotismen som ett värde med egna lagar mot den vetenskapliga, analytiska reduktionen. Man torde kanske invända att den "materialistiska" faktorn hos den freudianska psykologin bara är ett mindre betydelsefullt drag, så att säga vid sidan om, då en av dess viktigaste tankar är att fysiska fenomen determineras av psykiska processer. Nu är det visserligen riktigt att Freud ingalunda har övertagit den vulgära s.k. materialism som den äldre vetenskapen tillämpade. Den gamla vogtska formeln "tanken är ett hjärnans sekret liksom urinen är ett njurens" bekräftas inte av psykoanalysen. Men Freud befinner sig ännu längre från de idealistiska och metafysiska avvikelser som ungefär påstår att "själen bygger upp kroppen". Denna formel är strikt och principiellt ofreudiansk. Det vogtska tänkesättet är bara oriktigt, Freud antar inte sådana direkta - sekretoriska - sammanhang mellan ytterst komplicerade psykiska bildningar och kroppsliga funktioner. För honom förefaller här kausaliteten vara fint och komplicerat betingad. De komplicerade psykiska bindningarna uppfattar Freud som "driftsöden", processer med psykisk energi vilka inte, eller bara sällan är direkt kroppsligt betingade, och vilka ibland t.o.m. kan påverka kroppsliga skeenden (t.ex. i det hysteriska symptomet). Men till syvende og sidst väntar sig Freud - som han gång på gång betonar - av forskningen en anslutning av driftsprocesserna - resp. de psykiska energiprocesserna - till kemiska omsättningsprocesser hos den kroppsliga energin. Inom parentes sagt: inte heller Marx antar på vulgärt sätt att "ideologin är fabrikens sekret" utan ideologin uppstår indirekt ur produktionsförhållandena, nämligen genom de enskilda, tänkande, upplevande människorna, vilka lever under bestämda produktionsförhållanden, och ibland har också ideologin effekter på produktionsförhållandena. Man torde därför inte kunna betrakta Marx som en omarxistisk tänkare för att han inte har den naiva enkelheten hos den vulgära marxistiska populärfilosofin.

c) Om psykoanalysen enligt sin materialistiska tendens tyder alla psykiska fenomen i en riktning, så genomför den dock inte någon enkel monism. Den anser nämligen inte att en enda drift är grundelementet för allt psykiskt. Snarare tillhör det de väsentligare tänkesätten i psykoanalysen att bilda motsatsbegrepp. Gentemot sexualdrifterna står jagdrifterna, gentemot narcissismen objektlibidon, gentemot Eros dödsdriften; lustprincip och realitetsprincip, jag och det, individ och omvärld är motsatser som hör till den innersta tankebyggnaden i den freudska psykologin. Psykoanalysen är i uppställandet och användandet av dessa motsatspar konsekventare än andra psykologiska skolor, men den är naturligtvis inte den enda som tillämpar dem. Men endast för den gäller:

1. Dessa begrepp är menade som äkta polariteter. Eros är inte alls tänkbar utan dödsdrift och tvärtom. Att säga "jag" utan att samtidigt inbegripa drifter och omvärld har ingen som helst betydelse för psykoanalysen. För den är motsatserna äkta polariteter som är motställda varandra.

2. Den metodiska innebörden hos dessa polariteter är att den möjliggör att man kan uppfatta de polära psykiska motsatserna som identiteter. Alltså behärskar inte monistiska och inte dualistiska principer psykoanalysens vetenskapliga metodik utan den styrs av dialektik. Hela tolkningstekniken är (principiellt) dialektisk. Den fullständiga oförståelse som många psykologer (av alla andra skolor) visat gentemot det metodiska rättfärdigandet av detta psykoanalytiska förfaringssätt förklaras till en del därigenom att psykoanalysens karaktär av första försök, första ansats till en dialektisk psykologi förblivit obekant för dem.

3. Psykoanalysens dialektik omfattar det psykiska skeendets verklighet, som faktiskt framskrider på dialektiskt sätt. Detta visar sig tydligast i uppfattningen om den psykiska utvecklingen. Jag har redan tidigare i denna uppsats antytt vilken betydelse utvecklingen har för psykoanalysen. Den är verkligen vetenskapen om den enskildes och mänsklighetens själshistoria. Denna historia, liksom varje historia, har inte sina motiv i dispositioner och aktuella upplevelser. Den är inte utveckling i betydelsen lineärt framskridande eller i betydelsen "suggestiva uppenbaranden". Inte heller är den resultatet av någon sorts kompromiss eller konsekvens av sådana faktorer, utan den är ett dialektiskt fortskridande. Freud har inte någonstans explicit formulerat sin uppfattning av begreppet "utveckling", men det råder inget tvivel om att han i det konkreta fallet aldrig menat något annat än att varje utvecklingsstadium har motsatser i sig som alstrar outhärdliga konflikter vilka framtvingar en lösning. Lösningen sker med de medel som konflikten själv innehåller och resulterar i ett nytt stadium, vars konflikter driver "utvecklingen" ytterligare ett steg. Ett exempel: den prenatala totala narcissismen strävar efter födseln till att återerövra ursituationen. I kampen om detta (näringsupptagande med syftet att upphäva den sömnstörande hungern; mättnaden; sömnen som liknar en narcissistisk - embryonal - situation) uppstår lust. Konflikt mellan vilo-(döds-)drift och lust-(Eros-)drift leder till stadiet objektkathexis [Objektbesetzung]. Objektlibidon leder till oidipussituationen. Kastrationsångesten som uppstått i oidipussituationens konflikter mellan jaget och omvärlden leder till nästa stadium: bildandet av överjaget.

Det kan inte förnekas att den materialistiska och ännu mindre den dialektiska karaktären i den freudianska metoden ännu inte medvetet erkänts av psykoanalysen och därför har den - vad gäller dialektiken - inte heller genomförts med fullständig konsekvens. Den freudianska psykologin är på inget sätt liktydig med den dialektiska psykologin. Denna är en framtidsuppgift. Freud är fientligt inställd till varje alltför tidig systematik. Han är alltför tydligt medveten om sin - och varje - vetenskaps fragmentariska karaktär. Och månget faktakomplex har han - särskilt under den tidigare fasen av sin forskning - lämnat utan systematisk genomarbetning, många faktakomplex har han delvis tolkat med den icke-psykoanalytiska psykologins metoder. Men varje revision som Freud så ofta företar av sina tidigare arbeten är ett steg vidare i det dialektiska genomträngandets mening. Så är psykoanalysen idag en mycket betydelsefull - och helt säkert en första - ansats till en dialektisk psykologi. Riktigt är det också att Freud själv reflekterat föga om sitt eget tänkesätt och psykoanalysens metod, och att man därför hos honom finner varken psykoanalysen som materialistisk eller dialektisk. Däremot är Jurinetz' och Thalheimers påstående att psykoanalysen är idealistisk-metafysisk till sin yttre dialektiska grund (och i väsentliga punkter blott och bart) byggt på okunnighet och ytlig lekmannaförståelse av den freudska läran.

Psykoanalysens metod, dess kunskapsmål och forskningsaccent motsvarar för dess objekt - själslivets historia - det marxistiska sättet att betrakta sitt objekt, samhällets historia. Denna inre släktskap mellan de båda lärorna är inte slumpartad utan förstås av sig själv, då själsliv och samhällsliv är dialektiska processer, och de riktiga insikterna består i det medvetna upptäckandet av denna deras natur. Detta utesluter naturligtvis inte att psykoanalysens enskilda resultat kan korrigeras av framtida forskning.

Efter detta konstaterande räcker en kort antydan för diskussionen av de båda negativa kriterierna:

a) Freud har hittills inte ingripit i den marxistiska forskningens objekt. Hans arbeten om Totem und Tabu, om "masspsykologi" och hans förströdda anmärkningar om kulturhistoriens fakta behandlar bara ideologin eller psykiska processer hos enskilda inom en grupp. Hans frågeställning hänför sig uteslutande till de problem som inte behandlats av Marx utan endast framställts som existerande. Han frågar, med fullständigt avvisande av varje slags "kollektivsjäl", efter processerna inom individen, hur individen reagerar under givna samhällsvillkor. Där han berör frågor om samhälleliga fenomens ursprung återförs de till yttre nöd, till ekonomiska förhållanden eller produktionsförhållanden, som något utompsykologiskt eller en ännu öppen fråga. Ursublimeringarna är enligt Freud de individuella mekanismer enligt vilka nya produktivkrafter ställdes till förfogande för det genom ekonomisk nöd uppkomna kravet på förändrade produktionsförhållanden: sexualdriften drabbas av inskränkningar. Å andra sidan har Marx inte behandlat ett problem som Freud - visserligen endast på ett inledande stadium - sysselsatte sig med, nämligen hur de psykiska mekanismerna är beskaffade medelst vilka givna produktionsförhållanden alstrar den dem motsvarande ideologin i huvudet på de levande och hushållande människorna. Motsättningarna mellan sociologiska och psykologiska förklaringar av samma fenomen kan ännu inte avgöras till förmån för den ena eller den andra, eftersom de på grund av den för närvarande ringa utvecklingen hos de båda förklaringssystemen inte ägt rum i gränsområdet dem emellan. Detta gäller åtminstone för tongivande psykoanalytiska författare.

b) Varje vetenskap är användbar i varje värdes, varje klassintresses tjänst; det behövs till detta bara att den på den ena eller andra punkten berövas sin vetenskaplighet. Någon som helst politisk eller metafysisk världsåskådning följer nödvändigtvis inte som konsekvens av psykoanalysen. Vid ett strängt fasthållande av dess historisk-materialistisk-dialektiska forskningssätt är konsekvenser som skulle motsäga de marxistiska socialvetenskaperna osannolika. Mot varje tänkbar grad av höger- eller vänstermarxistisk "avvikelse" svarar en motsvarande grad av psykoanalytisk "avvikelse". Freud har inte någonstans bekänt sig till socialismen, men likaså litet någonstans förklarat sig vara motståndare till socialismen. Med hans unika återhållsamhet i varje värdering går det svårligen att citera ens en parentetisk "reaktionär" sats av honom.

Att hans värdering är "borgerligt" påverkad kan bevisas i det praktiska begreppet "sjukdom" och är även annars sannolikt. Att detta emellertid aldrig skett på något viktigt ställe i hans forskning är ett beaktansvärt faktum för vilket väl ingen annan "borgerlig" forskare kan berömmas, och sannerligen ingen annan psykolog.