Historien upprepar sig inte. Hur mycket man än må jämföra den ryska revolutionen med den Stora Franska Revolutionen, kan den förra aldrig förvandlas till en upprepning av den senare. 1800-talet har inte passerat obemärkt.
Redan året 1848 skiljer sig enormt från 1789. I jämförelse med den Stora Revolutionen, överraskar de preussiska och österrikiska revolutionerna genom sitt obetydliga omfång. På ett sätt inträffade de för tidigt och på ett annat sätt för sent. Den jättelika styrkeansträngning som är nödvändig för att det borgerliga samhället skall kunna göra upp med det förflutnas herrar kan endast uppnås antingen genom kraften hos en enhällig nation som reser sig mot den feodala despotismen, eller genom klasskampens kraftiga utveckling inom den nation som söker befrielse. I det första fallet, som inträffade 1789-93, utlöstes den nationella energi, som komprimerats genom den gamla ordningens kraftiga motstånd, i kampen mot reaktionen. I det andra fallet, som hittills inte inträffat i historien, och som vi enbart ser som en möjlighet, alstras den energi som är nödvändig för att övervinna historiens mörka krafter inom den borgerliga nationen genom ett ‘inbördes’ klasskrig. Den starka inre friktionen, som absorberar en stor del av energin och som berövar bourgeoisin möjligheten att spela huvudrollen, tvingar dess antagonist, proletariatet, att ställa sig i täten, ger detta tio års erfarenhet på en månad, ställer det i händelsernas centrum och ger det maktens åtstramade tyglar. Denna klass, bestämd, tveklös, förlänar händelserna en våldsam karaktär.
Revolutionen kan antingen utföras av en nation som kryper ihop likt ett lejon färdigt för språng, eller genom att en nation under kampens gång slutgiltigt delas för att frigöra den bästa delen för att fullborda de uppgifter som nationen som helhet inte kan utföra. Detta är historiens två motsatta poler, som i sin rena form naturligtvis endast är möjliga i en logisk motsatsställning.
En medelväg är här, som i många andra fall, det värsta som kan hända, och det var den medelvägen som beträddes 1848. Under den franska historiens heroiska period såg vi en bourgeoisi, upplyst, aktiv, ännu omedveten om motsättningarna i sin egen ställning och som historien hade tilldelat ledarskapet i kampen för en ny ordning, inte endast gentemot Frankrikes utslitna institutioner utan även gentemot hela Europas reaktionära styrkor. Bourgeoisin betraktade sig följaktligen i alla sina fraktioner, som nationens ledare, kallade massorna till kamp, gav dem slagord och dikterade deras stridstaktik. Demokratin band samman nationen genom en politisk ideologi. Folket – stadens småbourgeoisi, bönder och arbetare – valde borgare som sina deputerade, och de instruktioner som utfärdades till dess deputerade av väljarna, skrevs på ett språk som visade en bourgeoisi medveten om sin messianska mission. Under själva revolutionen kastade den revolutionära kampens mäktiga tröghet – även om klassantagonismer uppenbarades – konsekvent bort bourgeoisins mer konservativa element från den politiska vägen. Inget skikt kastades bort förrän det hade överfört sin energi till det skikt som var närmast bakom. Nationen som helhet fortsatte därför att kämpa för sina mål med skarpare och alltmer bestämda metoder. När bourgeoisins övre lager bröt sig loss från nationens kärna som nu deltog i rörelsen och formade en allians med Ludvig XVI, riktades nationens demokratiska krav emot denna bourgeoisi, och detta ledde till allmän rösträtt och till republiken som demokratins logiska, oundvikliga form.
Den Stora Franska Revolutionen var förvisso en nationell revolution. Och än mer: inom dessa nationella ramar fick bourgeoisins kamp för världsdominans, för makt och för en odelad seger sitt klassiska uttryck. Jakobinism är nu en förebråelse på alla liberala, snusförnuftiga personers läppar. Det borgerliga hatet mot revolutionen, dess hat mot massorna, dess hat mot historiens styrka och storhet som skapas på gatorna, koncentreras i ett enda skri av indignation och fruktan – Jakobinism! Vi, världskommunismens armé, har för länge sedan gjort upp den historiska räkningen med Jakobinismen. Hela den nuvarande internationella proletära rörelsen bildades och växte i styrka i kampen mot jakobinismens traditioner. Vi underkastade dess teorier kritik, vi visade fram dess historiska begränsningar, dess sociala motsägelser, dess utopism, vi avslöjade dess fraseologi, och bröt med dess traditioner, som under decennier hade betraktats som revolutionens heliga arv.
Men vi försvarar jakobinismen emot den blodfattiga, flegmatiska liberalismens angrepp, förtal och dumma klander. Bourgeoisin har skamligt förrått sin historiska ungdoms traditioner, och dess nuvarande legohjon vanärar sina förfäders gravar och strör ut sina ideals aska. Proletariatet har tagit bourgeoisins revolutionära, ärorika förflutna under sitt beskydd. Proletariatet har, hur radikalt det än i praktiken må ha brutit med bourgeoisins revolutionära traditioner, likväl bevarat dem, som de stora passionernas, heroismens och initiativets heliga arv och dess hjärta slår i takt med jakobinkonventets tal och handlingar.
Vad gav liberalismen dess tjusning om inte den Stora Franska Revolutionens traditioner? I vilken annan period reste sig den borgerliga demokratin till sådana höjder och nar tände den en så stor eld i folkets hjärtan som under den jakobinska, sansculottiska, terroristinka, robespierrianska demokratin 1793? Vad mer än jakobinismen gjorde och gör det fortfarande möjligt för den franska borgerliga radikalismen av olika schatteringar att hålla folkets överväldigande majoritet och t.o.m. proletariatet under sitt inflytande i en tid då den borgerliga radikalismen i Tyskland och Österrike har avslutat sin korta historia med futtighetens och skammens handlingar?
Vad är det om inte jakobinismens tjusning, med dess abstrakta, politiska ideologi, dess kult för den Heliga Republiken, dess triumferande deklarationer, som t.o.m. nu livnär franska radikaler och radikalsocialister som Clemenceau, Millerand, Briand och Bourgeois, och alla dessa politiker som lika väl som de tjockskalliga junkrarna hos Vilhelm II Med Guds Nåde vet hur man försvarar det borgerliga samhällets främsta stöd? De väcker hopplös avund hos de borgerliga demokraterna i andra länder, och likväl öser de smädelser över sin egen politiska överlägsenhets källa – den heroiska jakobinismen.
T.o.m. efter det att många illusioner krossats, stannade jakobinismen kvar i folkets minne såsom tradition. Under lång tid talade proletariatet om sin framtid i det förflutnas termer. 1840, nära ett halvt århundrade efter ‘Bergets’ regering, åtta år före junidagarna 1848, besökte Heine några verkstäder i förstaden Saint-Marceau och observerade vad arbetarna, ‘den sundaste sektionen bland de lägre klasserna’, läste. ‘Jag fann där’, skrev han till en tysk tidning, ‘många nya tal av den gamle Robespierre och vidare pamfletter av Marat som givits ut i enkronasupplagor, Cabets ‘Revolutionens historia’, Carmenens fördärvliga pamfletter, Buonarrotis verk, Babeufs lära och konspiration, alla produkter som dröp av blod ... Som en frukt av detta frö kommer’, profeterar poeten, ‘förr eller senare en republik att blomstra i Frankrike’.(7)
Redan 1848 var bourgeoisin oförmögen att spela en jämförbar roll. Den ville inte och kunde inte utföra den revolutionära likvidationen av det sociala system som stod i dess väg mot makten. Vi vet nu varför det var så. Dess mål var – och vi är starkt medvetna om detta – att introducera i det gamla systemet de nödvändiga garantierna, inte för dess politiska dominans, utan endast för att dela makten med det förflutnas styrkor. Den förstod föga av den franska bourgeoisins erfarenhet, korrumperades genom dess svek och skrämdes av dess misslyckanden. Den inte bara misslyckades med att leda massorna i stormningen av den gamla ordningen, utan skyddade denna ordning med sina ryggar, samtidigt som den försökte hindra massorna som pressade den framåt.
Den franska bourgeoisin lyckades genomföra sin Stora Revolution. Dess medvetenhet var samhällets medvetenhet och ingenting kunde upprättas som institution utan att först ha passerat dess medvetenhet som mål, som ett problem för en politisk skapelse. Den tog ofta sin tillflykt till teatraliska poser för att dölja för sig själv begränsningarna i sin egen borgerliga värld – men den marscherade framåt. Den tyska bourgeoisin däremot ‘gjorde’ ända från början inte revolution, utan avlägsnade sig istället från den. Dess medvetenhet stegrade sig inför de objektiva villkoren för dess egen dominans. Revolutionen kunde endast fullbordas mot dess vilja, inte genom den. Demokratiska institutioner representerade för den inte ett mål värt att kämpa för, utan endast ett hot mot dess existens.
1848 behövdes en klass som kunde ta ansvar för händelserna utan och trots bourgeoisin, en klass som inte endast skulle vara beredd att driva på bourgeoisin genom sitt tryck utan också att i det avgörande ögonblicket rensa vägen från dess politiska lik. Varken stadens småbourgeoisi eller bönderna kunde göra detta. Stadens småbourgeoisi var inte bara fientligt inställd till gårdagen, utan även till morgonagen. Fortfarande insnärjd i medeltida förhållanden, men redan oförmögen att bekämpa den ‘fria’ industrin; fortfarande sättande sin prägel på städerna, men redan på reträtt undan mellan- och storbourgeoisin; försänkt i fördomar, bedövad av händelsernas skrän, exploaterad och exploaterande, sniken och hjälplös mot snikenheten, kunde den övergivna småbourgeoisin inte kontrollera dagens enorma händelser.
Bönderna hade i ännu högre grad berövats ett oberoende politiskt initiativ. Fastkedjade under sekler, slagna till marken av fattigdom, fyllda av vrede, förenande i sig alla den gamla och nya exploateringens trådar, utgjorde bönderna i ett visst ögonblick en rik källa till revolutionär styrka. Men oorganiserade, efterblivna, med en horisont som begränsades till deras respektive byar, likgiltiga för allting som hände i staden, kunde bönderna inte ha någon betydelse som en ledande kraft. Bönderna pacificerades med en gång då deras ryggar befriats från de feodala skyldigheternas bördor, och gav städerna, som kämpat för deras rättigheter, stum otacksamhet. De befriade bönderna blev ‘ordningens’ fanatiska förkämpar.
De intellektuella demokraterna saknade klassmakt. Den ena stunden följde denna grupp i sin äldre systers, den liberala bourgeoisins, kjolar som en slags politisk svans, den andra stunden övergav den liberala bourgeoisin i ett kritiskt ögonblick för att förevisa sin egen svaghet. De invecklade sig i olösliga motsättningar och släpade med sig denna förvirring överallt.
Proletariatet var för svagt, saknade organisation, erfarenhet och kunskap. Kapitalismen hade utvecklats tillräckligt för att framtvinga avskaffandet av de gamla feodala förhållandena, men inte tillräckligt för att skapa en arbetarklass, de nya industriella förhållandenas produkt, som en avgörande politisk kraft. Antagonismen mellan proletariatet och bourgeoisin hade t.o.m. inom Tysklands nationella ramar, gått så långt att bourgeoisin inte fruktlöst kunde åta sig rollen som nationell ledare, men inte tillräckligt långt för att tillåta proletariatet att istället åta sig den rollen. Det är sant att revolutionens inre friktioner förberedde proletariatet för ett politiskt oberoende, men för tillfället försvagade den energin och handlingsenheten, orsakade ett fruktlöst slöseri av krafter, och tvingade revolutionen att efter sina första framgångar stelbent avvakta tiden och sedan under reaktionens slag att retirera.
Österrike gav ett sällsynt klart och tragiskt exempel på denna ofullbordade och bristfälliga karaktär i de politiska relationerna under revolutionen. Wiens proletariat utvecklade 1848 en otrolig heroism och en outtömlig energi. Om och om igen gick det i strid, endast framdrivet av en oklar klassinstinkt, utan ett klart begrepp om kampens mål och det trevade famlande efter det ena slagordet efter det andra. Proletariatets ledarskap övergick märkligt nog i studenternas händer, den enda aktiva demokratiska grupp som p.g.a. sin aktivitet hade ett stort inflytande över massorna och därigenom också på händelserna. Studenterna kunde utan tvekan kämpa modigt på barrikaderna och de fraterniserade sig på ett hedervärt sätt med arbetarna, men de var totalt oförmögna att leda den revolution framåt som i deras händer lagt ‘gatans diktatur’.
Proletariatet var oorganiserat, saknade politisk erfarenhet och ett självständigt ledarskap, och följde studenterna. I varje kritiskt ögonblick erbjöd arbetarna ‘gentlemännen som arbetade med sina huvuden’ bistånd från ‘de som arbetade med sina händer’. Studenterna kallade i ena ögonblicket arbetarna till kamp och i nästa ögonblick spärrade de vägen från förstäderna till centrum. Ibland utnyttjade de sin politiska auktoritet och med förlitan på den Akademiska Legionens vapen, förbjöd de arbetarna att föra fram sina egna självständiga krav. Detta var en klassiskt klar form av en välmenande revolutionär diktatur över proletariatet. Vad blev resultatet av dessa sociala relationer? Jo, detta: när arbetarna den 26 maj, efter studenternas kallelse, gick ut för att förhindra att studenterna (den Akademiska Legionen) avväpnades, när hela befolkningen täckte staden med barrikader, visade en märklig styrka och övertog hela staden, när hela österrike stödde det väpnade Wien, när monarkin befann sig på flykt och hade förlorat all betydelse, när de sista trupperna p.g.a. folkets påtryckningar hade lämnat staden, när österrikes regering avgick utan att utse en efterträdare, – då fanns det ingen politisk kraft som kunde ta rodret. Den liberala bourgeoisin vägrade medvetet att ta makten som säkrats på ett så stråtrövaraktigt sätt. Den drömde i stället om att Kejsaren skulle återvända från sin tillflyktsort i Tyrolen.
Arbetarna var tillräckligt starka för att slå reaktionen, men inte tillräckligt organiserade och medvetna för att ta dess plats. En mäktig arbetarrörelse existerade, men den proletära klasskampen med bestämda politiska mål hade ännu inte utvecklats tillräckligt. Proletariatet var oförmöget att ta rodret och utföra denna stora historiska uppgift och de borgerliga demokraterna smög sig som vanligt undan i den stund de bäst behövdes.
Att tvinga dessa desertörer att uppfylla sina skyldigheter skulle från proletariatets sida ha krävt lika mycket energi och mognad som var nödvändig för att sätta upp en provisorisk arbetarregering. En situation skapades sålunda, om vilken en samtida helt riktigt sade: ‘En republik har i verkligheten upprättats i Wien, men tyvärr var det ingen som såg den.’ Republiken som ingen såg lämnade snart scenen och dess plats togs över av Habsburgarna ... Ett tillfälle, som missats en gång, återvänder aldrig.
Från de ungerska och tyska revolutionernas erfarenheter drog Lassalle slutsatsen att från och med nu kunde revolutionerna endast få sitt stöd från proletariatets klasskamp. I ett brev till Marx den 24 oktober 1849, skriver Lassalle: ‘Ungern har större chans än något annat land att bringa kampen till ett lyckligt slut. Bland annat av det skälet att partiet här inte var i ett tillstånd av splittring och skarp antagonism som fallet var i Västeuropa; därför att revolutionen till stor del tagit formen av kamp för nationellt oberoende. Men likväl besegrades Ungern, och detta just som en konsekvens av det nationella partiets förräderi.’ ‘Detta, och Tysklands historia under 1848-49’, fortsätter Lassalle, ‘har drivit mig till slutsatsen att ingen revolution i Europa kan lyckas såvida den inte från början förklaras vara rent socialistisk. Ingen kamp kan lyckas om de sociala frågorna endast träder in på scenen som en töcknig gestalt och ställer sig i bakgrunden, och om kampen förs under den nationella väckelsens eller den borgerliga republikanismens banér.’(8)
Vi skall inte dröja vid en kritik av dessa mycket bestämda slutsatser. Men det är utan tvekan riktigt att redan i mitten av 1800-talet kunde den politiska befrielsens problem inte lösas genom hela nationens enhälliga och samstämmiga påtryckningstaktik. Endast proletariatets självständiga taktik, som samlar styrka för kampen från sin ställning som klass – och endast från denna sin ställning som klass – kunde ha säkrat en seger för revolutionen.
Den ryska arbetarklassen 1906 liknar inte på något sätt Wiens arbetare 1848. Det bästa vittnesbördet om detta är uppblomstrandet över hela Ryssland av Arbetardeputerades sovjeter. Dessa var inte planerade konspirativa organisationer med avsikt att få arbetarna att gripa makten i revoltens ögonblick. Nej, de var organ som skapades på ett medvetet sätt av massorna själva med avsikt att koordinera deras revolutionära kamp. Och dessa sovjeter, som valts av massorna och som var ansvariga inför massorna, är otvivelaktigt demokratiska institutioner, som för en mycket bestämd klasspolitik i den revolutionära socialismens anda.
Den ryska revolutionens sociala säregenheter är särskilt tydliga i frågan om nationens beväpning. En milis, ett nationalgarde, har varit det första kravet och den första segern i varje revolution, både 1789 och 1848, i Paris, i Italiens alla stater, i Wien och Berlin. 1848 var nationalgardet, dvs. beväpningen av de egendomsägande och ‘bildade’ klasserna hela den borgerliga oppositionens krav, t.o.m. de mest moderata, och dess avsikt var inte endast att säkra de friheter som vunnits eller snarare, som ‘förlänats’ dem, emot ett upphävande uppifrån, utan också att skydda den borgerliga privata egendomen mot attacker från proletariatet. Kravet på en milis var sålunda ett klart klasskrav från bourgeoisin. ‘Italienarna förstod mycket väl’, säger den engelske liberale historikern om Italiens enande, ‘att en beväpnad civil milis skulle omöjliggöra despotismens fortsatta existens. Dessutom var den en garanti för de egendomsägande klasserna emot en tänkbar anarki och alla former av oordning underifrån’.(9)
Och den härskande reaktionen som inte hade ett tillräckligt antal grupper i operationernas centrum för att handskas med ‘anarkin’, dvs. de revolutionära massorna, beväpnade bourgeosin. Absolutismen lät först borgarna undertrycka och pacificera arbetarna och sedan avväpnade och pacificerade den borgarna.
I Ryssland fick kravet på en milis inget stöd från de borgerliga partierna. Liberalerna kan inte undgå att förstå den allvarliga betydelsen av beväpning; absolutismen har givit dem några läxor i detta avseende. Men de förstår också den absoluta omöjligheten av att skapa en milis i Ryssland som är skild från eller emot proletariatets intressen. De ryska arbetarna liknar inte arbetarna 1848 som fyllde sina fickor med stenar och beväpnade sig med hackor medan butiksägarna, studenterna och advokaterna hade kungliga musköter på sina skuldror och svärd vid sina sidor.
Att beväpna revolutionen i Ryssland innebär först och främst att ge vapen till arbetarna. Liberalerna som visste och fruktade detta, undvek därför att skapa en milis. De uppger t.o.m. sina positioner till absolutismen utan strid liksom den borgerliga Thiers uppgav Paris och Frankrike till Bismarck för att helt enkelt hindra att arbetarna beväpnades. I det liberala-demokratiska manifestet, det symposium som kallas ‘Den konstitutionella staten’ konstaterar herr Djivelegov helt korrekt då han diskuterar möjligheten av revolutioner, att ‘Samhället måste vara berett att i det avgörande ögonblicket själv försvara sin konstitution’. Men eftersom den logiska slutsatsen av detta är kravet på att beväpna folket, finner den liberale filosofen det ‘nödvändigt att tillägga’ att ‘det är inte alls nödvändigt att alla får vapen’ (10) för att undvika ett upphävande. Det är endast nödvändigt att samhället självt är berett att erbjuda motstånd – på vad sätt anges dock inte. Om någon slutsats alls kan dras av detta, är det den att i våra demokraters hjärtan är fruktan för det beväpnade proletariatet större än fruktan för autokratins krigsfolk.
Av detta skäl faller uppgiften att beväpna revolutionen med all sin tyngd på proletariatet. Den civila milisen, bourgeoisins klasskrav från 1848, är i Ryssland från början ett krav på beväpning av folket och framförallt av proletariatet. Den ryska revolutionens öde hänger på denna fråga.
7) ‘Lutetia’, Berichte über Politik, Kunst und Volksleben, Brief von 30 April 1840. Ex.vis i: H. Heine, Werke und Briefe, Berlin 1962, Bd. 6, s. 268. – Ö. a.
8) Jfr. F. Lassalle, Nachgelassene Briefe und Schriften, 3. Band, ed. G. Mayer, Stuttgart – Berlin 1922, s. 14 – Ö. a.
9) Bohm King, History of Italian Unity, Ry. övers., Moskva 1901, vol. I., s. 220 – L. T.
10) Den konstitutionella staten, ett symposium, 1. upplagan, s. 49 – L. T.