Leo Trotskij

Resultat och framtidsutsikter


Innehållsförteckning


6. Den proletära regimen

Proletariatet kan endast nå makt genom att stödja sig på ett nationellt uppsving och en nationell hänförelse. Proletariatet kommer att träda in i regeringen som nationens revolutionära representant, som den erkända nationella ledaren i kampen mot absolutism och feodalt barbari. Men genom att ta makten, kommer det att inleda en ny epok, en epok av revolutionär lagstiftning, av positiv politik, och i detta sammanhang kommer det inte att kunna vara säkert på att bibehålla rollen som det erkända språkröret för nationens vilja. Proletariatets första åtgärder, rensningen av den gamla regimens Augias-stall och utdrivningen av dess skadedjur, kommer att få hela nationens aktiva stöd, trots allt vad de liberala eunuckerna må säga om orubbligheten hos vissa fördomar bland folkets massor.

Den politiska rensningen kommer att kompletteras med en demokratisk omorganisering av alla sociala och statsmässiga relationer. Arbetarregeringen kommer genom direkta påtryck­ningar och krav att tvingas ingripa bestämt i alla förhållanden och händelser ...

Dess första uppgift kommer att bli att avskeda alla de inom armén och administrationen som har folkets blod på sina händer, och att avskeda eller upplösa de regementen som mest besudlat sig med brott mot folket. Detta måste göras under revolutionens allra första dagar, dvs. innan det är möjligt att införa ett system av valda och ansvariga tjänstemän och organisera en nationell milis. Men frågan slutar inte här. Arbetardemokratin kommer omedelbart att konfronteras med frågor om arbetsdagens längd, agrarfrågan, och arbetslöshetens problem.

En sak är klar. Varje dag som går kommer att fördjupa proletariatets maktpolitik och mer och mer definiera dess klasskaraktär. Sida vid sida med detta, kommer de revolutionära banden mellan proletariatet och nationen att brytas, böndernas upplösning i klasser kommer att anta en politisk form, och antagonismen mellan de olika sektionerna kommer att växa i förhållande till att arbetarregeringens politik definieras, upphör att vara allmänt-demokratisk och blir klassmässig.

Trots att bristen på ackumulerade borgerligt-individualistiska traditioner och anti-proletära fördomar hos bönderna och de intellektuella kommer att hjälpa proletariatet att komma till makten, är det å andra sidan nödvändigt att minnas att denna avsaknad av fördomar inte beror på politisk medvetenhet utan på politiskt barbari, social formlöshet, primitivitet och brist på karaktär. Inga av dessa drag kan på något sätt skapa en påtaglig bas för en konsekvent, aktiv proletär politik.

Feodalismens avskaffande kommer att få stöd från hela bondeskapet, som ju är nedtyngt av olika pålagor. En progressiv inkomstskatt kommer också att stödjas av böndernas stora majoritet. Men varje lagändring som införs för att skydda jordbruksproletariatet kommer inte bara att få en aktiv sympati från majoriteten utan även att mötas av en aktiv opposition från en minoritet av bönderna. Proletariatet kommer att tvingas föra ut klasskampen i byarna och på detta sätt förstöra den intressegemenskap som otvivelaktigt kommer att finnas bland bönderna, om än inom relativt trånga gränser. Från första stunden av sitt maktövertagande, kommer proletariatet att tvingas söka stöd i antagonismen mellan de fattiga och rika i byarna, mellan jordbruksproletariatet och jordbruksbourgeoisin. Samtidigt som böndernas heterogena karaktär skapar svårigheter och minskar den proletära politikens bas, kommer klassdifferentieringens otillräckliga grad att skapa hinder för att en avancerad klasskamp införs hos bönderna, varpå stadsproletariatet skulle kunna stödja sig. Böndernas primitivitet får dem att vända ett fientligt ansikte mot proletariatet.

Böndernas avkylning, deras politiska passivitet och än mer dess övre sektions aktiva motstånd, måste få ett inflytande på en sektion av de intellektuella och småbourgeoisin i städerna. Ju mer bestämd och avgjord proletariatets maktpolitik blir, dess trängre och mer osäker blir grunden under dess fötter. Allt detta är oerhört troligt och t.o.m. oundvikligt ...

De av den proletära politikens drag som främst kommer att stöta på motstånd hos proletariatets allierade är kollektivismen och internationalismen. Böndernas primitivitet och småborgerliga karaktär, deras begränsade rurala perspektiv, deras isolering från de världspolitiska sammanhangen, kommer att skapa enorma svårigheter för en konsolidering av proletariatets revolutionära maktpolitik. Att tro att det skulle vara socialdemokraternas uppgift att gå in i en provisorisk regering och leda den under de revolutionärt-demokratiska reformernas period, kämpa för att ge dem en mycket radikal karaktär, och i detta syfte stödja sig på det organiserade proletariatet, – och sedan, efter det att det demokratiska programmet har uppfyllts, lämna det hus de byggt till de borgerliga partierna och själva gå i opposition, och på så sätt inleda en period för parlamentarisk politik, är att tänka sig saken på ett sätt som skulle kompromettera själva tanken på en arbetarregering. Inte för att det är ‘otillräckligt’ i princip – det är meningslöst att ställa frågan på ett så abstrakt sätt –utan därför att det är absolut orealistiskt, en utopism av värsta sort – en form av revolutionär filisterutopism.

Av denna anledning: Uppspaltningen av vårt program i maximi- och minimiprogram har en djup och enormt principiell betydelse under den period då makten ligger i bourgeoisies händer. Själva det faktum att bourgeoisin har makten utesluter alla krav inom minimiprogrammet som är oförenliga med privat äganderätt över produktionen. Sådana krav bildar innehållet i en socialistisk revolution och förutsätter en proletär diktatur. Men så snart makten överförts i händerna på en revolutionär regering med en socialistisk majoritet förlorar uppspaltningen av vårt program i maximi- och minimiprogram all betydelse, både i princip och i den direkta praktiken. En proletär regering kan under inga omständigheter begränsa sig inom sådana ramar. Tag frågan om åttatimmarsdagen. Som känt är, motsäger detta inte på något sätt de kapitalistiska förhållandena, och därför är det ett inslag i socialdemokratins minimiprogram. Men låt oss tänka oss att denna införs under en revolutionsperiod, under en period av intensifierade klasspassioner. Det kan då inte sättas ifråga att denna åtgärd kommer att möta kapitalisternas organiserade och bestämda motstånd i form av t.ex. lockout och fabriksnedläggelser.

100.000-tals arbetare skulle kastas ut på gatan. Vad skulle regeringen göra? En borgerlig regering, hur radikal den än må vara, skulle aldrig tillåta att händelserna nådde detta stadium, ty den skulle bli maktlös om den konfronterades med fabriksstängningar. Den skulle tvingas retirera, åttatimmarsdagen skulle inte införas och de indignerade arbetarna skulle slås ned. Under proletariatets politiska dominans skulle införandet av åttatimmarsdagen leda till helt andra konsekvenser. För en regering som önskar stödja sig på proletariatet och inte på kapitalet som liberalismen gör, och som inte önskar spela rollen av ‘opartisk’ medlare som den borgerliga demokratin, skulle stängningen av fabrikerna naturligtvis inte bli en ursäkt för att öka arbetsdagens längd. För en arbetarregering skulle det bara finnas en utväg: expropriering av de stängda fabrikerna och organiseringen av produktionen på en socialiserad bas.

Naturligtvis kan man också argumentera så här: vi antar att arbetarregeringen, trogen sitt program utfärdar en lag om åttatimmarsdagen. Om kapitalet gör motstånd, som inte kan övervinnas med det demokratiska programmets resurser baserat på den privata äganderättens bibehållande, kommer socialdemokraterna att avgå och vädja till proletariatet. En sådan lösning skulle endast vara en lösning ur den härskande gruppens perspektiv, men det vore ingen lösning för proletariatet eller för revolutionens utveckling. Efter socialdemokraternas avgång skulle situationen vara exakt densamma som vid maktövertagandet. Att fly för kapitalets organiserade motstånd vore ett större förräderi mot revolutionen än en vägran att ta makten vid första tillfället. Det vore verkligen mycket bättre att arbetarpartiet inte gick in i regeringen än att den så visade sin svaghet och sedan smet iväg.

Låt oss ta ett annat exempel. Proletariatet vid makten måste vidta de mest energiska åtgärder för att lösa arbetslöshetsfrågan, ty det är helt uppenbart att arbetarnas representanter i regeringen inte kan besvara de arbetslösas krav med argument om revolutionens borgerliga karaktär.

Men om regeringen beslutar att stödja de arbetslösa –det är för tillfället inte viktigt i vilken form detta sker –skulle detta innebära en omedelbar och helt substantiell förändring av den ekonomiska makten till proletariatets fördel. Kapitalisterna, som i sitt förtryck av arbetarna alltid stöder sig på existensen av en reservarmé av arbetare, skulle känna sig ekonomiskt maktlösa, medan den revolutionära regeringen samtidigt dömde dem till politisk impotens.

Genom att stödja de arbetslösa hjälper regeringen därigenom även de strejkande. Om den inte gör det, under minerar den omedelbart och oåterkalleligen sin egen existens. Det finns inget annat för kapitalisterna att göra än att tillgripa lockout, dvs. stänga fabrikerna. Det är helt klart att arbetsköparna kan uthärda produktionsstoppet längre än arbetarna och därför finns det endast ett svar arbetarregeringen kan ge på en allmän lockout: fabrikernas expropriering och införandet, åtminstone i de största fabrikerna, av statsmässig eller kommunal produktion.

Liknande problem uppstår inom jordbruket genom exproprieringen av jorden. Det får inte på något sätt antas att en proletär regering efter exproprieringen av de privatägda gårdarna med storproduktion, skulle bryta sönder dessa och sälja dem till småproducenterna. Den enda väg som står öppen här är organiseringen av kooperativ produktion under kommunal kontroll och direkt organiserad av staten. Men detta är vägen till socialism. Allt detta visar mycket klart att socialdemokraterna inte kan gå in i en revolutionär regering, under löfte till arbetarna att inte ge upp minimiprogrammet och samtidigt lova bourgeoisin att inte gå utöver detta. En så motstridig uppgift vore absolut omöjlig att uppfylla. Själva det faktum att proletariatets representanter träder in i regeringen, inte som en maktlös gisslan, utan som den ledande kraften, förstör gränslinjen mellan maximi- och minimiprogrammet, dvs. den ställer kollektivismen på dagordningen. Den punkt där proletariatet kommer att hejdas i sin frammarsch i denna riktning beror på styrkeförhållandena, men inte alls på det proletära partiets ursprungliga intentioner.

Av detta skäl kan det inte vara tal om någon speciell form av proletär diktatur inom den borgerliga revolutionen, om den demokratiska proletära diktaturen (eller proletariatets och böndernas diktatur). Arbetarklassen kan inte bevara den demokratiska karaktären i sin diktatur utan att avstå från att överskrida gränserna i sitt demokratiska program. Illusioner på denna punkt vore fatalt. De skulle kompromettera socialdemokratin ända från början.

När proletariatet väl en gång har tagit makten, kommer det att kämpa ända till slutet. Medan ett av vapnen i denna kamp för att upprätthålla och konsolidera makten kommer att vara agitation och organisation, särskilt på landsbygden, är ett annat vapen kollektivismens politik. Kollektivismen kommer inte endast att bli den oundvikliga vägen framåt från den position som partiet kommer att få genom sin maktutövning, utan även ett medel för att bevara denna position med proletariatets stöd. När tanken på den oavbrutna revolutionen formulerades inom den socialistiska pressen – en tanke som förband likvideringen av absolutismen och feodalismen med en socialistisk revolution, med växande sociala konflikter, uppror från nya sektioner av massan, oavbrutna attacker av proletariatet på de härskande klassernas ekonomiska och politiska privilegier – höjde vår ‘progressiva’ press ett enhälligt vrål av indignation. ‘Åh’, skrek den, ‘vi har stått ut med en hel del, men vi kan inte tillåta detta. Revolution’, skrek den, ‘är inte en väg som kan ‘legaliseras’. Utnyttjandet av exceptionella medel är endast tillåtet under exceptionella omständigheter. Målet för frihetsrörelsen är inte att göra revolutionen permanent utan att så snart som möjligt leda in den i lagens kanaler’ etc. etc.

De mera radikala representanterna för denna demokrati drar sig inte ens för att ta avstånd från revolutionen ur de redan vunna konstitutionella ‘vinsternas’ synvinkel. För dem utgör denna parlamentariska kretinism, som föregår uppkomsten t.o.m. av ett parlament – inte ett tillräckligt starkt vapen i kampen mot den proletära revolutionen. De väljer en annan väg. De tar avstånd, inte på basis av lagen utan på vad de kallar basis av fakta – på den historiska ‘sannolikhetens’ basis, den politiska ‘realismens’ basis och slutligen ... slutligen t.o.m. på marxismens basis. Och var för inte? Den fromme venetianske borgaren Antonio, sade ju: ”Märk detta väl, Bassanio, hur djävulen har bibelord till hands”.(15)

Dessa radikala demokrater betraktar inte bara tanken på en arbetarregering i Ryssland som fantastisk, utan de förnekar t.o.m. möjligheten av en socialistisk revolution i Europa under den historiska epok som nu förestår. ‘Revolutionens förutsättningar’, säger de, ‘är ännu inte för handen’. Är detta sant? Naturligtvis är det inte tal om att fastställa ett datum för den socialistiska revolutionen, men det är nödvändigt att visa fram dess verkliga historiska framtidsutsikter.


15) Shakespeare, Köpmannen i Venedig, Akt I, se. 3 – Ö. a.


Innehållsförteckning