Leo Trotskij

Om ”arbetarpartiet”


Originalets titel: On the “Workers” Party [76]
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren

Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".



FRÅGA: Fanns det enligt din mening tillräckliga politiska meningsskiljaktigheter mellan majoriteten och minoriteten för att motivera en splittring?

TROTSKIJ: Här är det också nödvändigt att betrakta frågan dialektiskt, inte mekaniskt. Vad innebär detta fruktansvärda ord ”dialektik”? Det innebär att betrakta ting i deras utveckling, inte i deras statiska läge. Om vi tar de politiska skiljaktigheterna som de är, kan vi säga att de inte är tillräckliga för en splittring, men om de utvecklade en tendens att vända sig bort från proletariatet i riktning mot småborgerliga kretsar, då kan samma skiljaktigheter få ett helt annorlunda värde, en annorlunda vikt; om de förbinds med en social grupp. Detta är en mycket viktig punkt.

Vi har det faktum att minoriteten splittrade sig från oss, trots alla åtgärder som majoriteten vidtog för att förhindra splittring. Detta innebär att deras inre sociala känsla var sådan att det är omöjligt för dem att fortsätta tillsammans med oss. Det är en småborgerlig tendens, inte en proletär. Om ni önskar en ny bekräftelse på detta, så har vi ett utmärkt exempel i Dwight Macdonalds artikel.[77]

Först av allt, vad utmärker en proletär revolutionär? Ingen är tvingad att delta i ett revolutionärt parti, men om han deltar, anser han partiet seriöst. Om vi vågar uppmana folket till en revolutionär förändring av samhället, bär vi ett ofantligt ansvar, vars allvar vi måste besinna. Och vad är vår teori, om inte i huvudsak redskapen för vår handling? Dessa redskap är vår marxistiska teori eftersom vi till dags dato inte har funnit bättre redskap. En arbetare gör inget väsen av verktygen – om de är de bästa verktyg han kan få är han rädd om dem; han avstår inte från dem eller begär fantastiska icke-existerande verktyg.

Burnham är en intellektuell snobb. Han får fatt på ett parti, överger det, får fatt på ett nytt. Det kan inte en arbetare göra. Om han inträder i ett revolutionärt parti, vänder sig till folket, uppmanar det till handling, så är det likadant som för en general under krig – han måste veta vart han leder dem. Vad skulle ni tänka om en general som sade att han ansåg gevären dåliga – att det vore bättre att vänta i tio år tills dess att de hade uppfunnit bättre gevär, så alla gjorde bäst i att återvända hem. Det är så Burnham resonerar. Så han överger partiet. Men den arbetslöse finns kvar, och kriget finns kvar. Dessa ting kan inte uppskjutas. Därför är det bara Burnham som uppskjutit sin handling.

Dwight Macdonald är ingen snobb, men en smula dum. Jag citerar: ”Den intellektuelle, om han skall tjäna någon nyttig funktion i samhället, får inte föra varken sig själv eller andra bakom ljuset, inte hålla en förfalskning för ett äkta mynt, inte i krisens ögonblick glömma vad han lärt under en period av år och årtionden.” Bra. Helt riktigt. Jag citerar igen: ”Endast om vi möter de stormiga och fruktansvärda åren framför oss med både skepsis och hängivenhet – skepsis gentemot alla teorier, regeringar och sociala system; hängivenhet mot massornas revolutionära kamp – endast då kan vi rättfärdiga oss själva som intellektuella.”

Här är en av ledarna för det så kallade ”Arbetar”partiet, som inte betraktar sig som en proletär utan som en ”intellektuell”. Han talar om skepsis gentemot alla teorier.

Vi har förberett oss för denna kris genom att studera, genom att bygga en vetenskaplig metod, och vår metod är marxism. Sedan kommer krisen och herr Macdonald säger ”var skeptisk gentemot alla teorier”, och talar därefter om hängivenhet till revolutionen utan att ersätta det med någon ny teori. Såvida det nu inte är denna skeptiska teori av honom själv. Hur kan vi arbeta utan en teori? Vad är massornas kamp och vad är en revolutionär? Hela artikeln är skandalös och ett parti som kan tolerera en sådan människa som en av dess ledare är inget att ta på allvar.

Jag citerar igen: ”Av vad slag är då denna best (fascism)? Trotskij insisterar på att den är varken mer eller mindre det välbekanta fenomenet bonapartism, vari en klick håller sig kvar vid makten genom att spela ut en klass mot en annan, och därmed förlänar statsmakten en temporär autonom karaktär. Men dessa moderna totalitära regimer är inga temporära affärer; de har redan förändrat den underliggande ekonomiska och sociala strukturen, inte bara genom att manipulera de gamla formerna utan också genom att förstöra deras inre vitalitet. Är då nazistbyråkratin en ny härskande klass och fascism en ny samhällsform, jämförlig med kapitalism? Så tycks inte heller vara fallet.”

Här skapar han en ny teori, en ny definition av fascism, men han vill inte desto mindre att vi borde vara skeptiska mot alla teorier. Så till arbetarna skulle han också säga att de instrument och verktyg de arbetar med inte är viktiga, utan att de måste vara hängivna sitt arbete! Jag tror att arbetarna skulle ha ett mycket skarpt svar på ett sådant uttalande.

Det är mycket karaktäristiskt för den missbelåtne intellektuelle. Han ser kriget, den fruktansvärda tiden framöver, med bortgångar, med offer, han är rädd. Han börjar propagera skepticism och han tror fortfarande att det är möjligt att förena skepticism med revolutionär hängivenhet. Vi kan endast utveckla en revolutionär hängivenhet om vi är säkra på att den är rationell och möjlig, och vi kan inte få sådana försäkringar utan en fungerande teori. Den som propagerar teoretisk skepticism är en förrädare.

Inom fascismen analyserade vi olika element:

1) Det element som fascism har gemensamt med den gamla bonapartismen är att utnyttja klassmotsättningarna för att skänka statsmakten största möjliga självständighet. Men vi har alltid understrukit att den gamla bonapartismen fanns under det uppstigande borgerliga samhällets tid, medan fascismen är det nedåtgående borgerliga samhällets statsmakt.

2) Fascism är ett försök från borgarklassen att övervinna, överskrida, motsättningen mellan den nya tekniken och privategendom utan att eliminera privategendomen. Detta är fascismens ”planekonomi”. Det är ett försök att rädda privategendom och på samma gång kontrollera privategendom.

3) Att överskrida motsättningen mellan produktivkrafternas nya, moderna teknik inom nationalstatens gränser. Denna nya teknik kan inte låta sig begränsas inom den gamla nationalstaten, och fascismen försöker övervinna denna motsättning. Kriget är resultatet. Vi har redan analyserat alla dessa element.

Dwight Macdonald kommer att överge partiet, liksom Burnham, men eftersom han möjligen är något latare, kommer det att ske senare.

Burnham betraktades som ett ”fint ämne” en gång i tiden? Ja, det proletära partiet måste i vår epok dra nytta av varje intellektuell som kan bidra till partiet. Jag spenderade många månader på Diego Rivera för att rädda honom för vår rörelse, men lyckades inte. Men varje International har haft en erfarenhet av detta slag. Den Första Internationalen hade svårigheter med poeten Freiligrath, som också var mycket ombytlig. De Andra och Tredje Internationalerna hade svårigheter med Maxim Gorkij. Fjärde Internationalen med Rivera. I samtliga fall övergav de oss.

Burnham stod naturligtvis rörelsen närmare, men Cannon hade sina tvivel om honom. Han kan skriva, och har en viss formell färdighet i sitt tänkande, inte djupt, men förslaget. Han kan godta din idé, utveckla den, skriva en fin artikel kring denoch sedan glömma den. Författaren kan glömmamen inte arbetaren. Nåväl, så länge vi kan dra nytta av sådana människor är allt gott och väl. Mussolini var en gång i tiden också ett ”fint ämne”!

Coyoacán, D.F.
7 augusti, 1940



Noter

[76] Intervju med Trotskij som publicerades i oktobernumret 1940 av tidskriften Fourth International.

[77] Trotskijs referat i ”Tillbaka till partiet!” (21 februari)